Tempus fugit

Har ni tänkt på att en inte alltid är sig själv? En är inte ens alltid en enda person - en är, över tid, många personer. Både på lång sikt - en mognar och växer med tiden, trots allt. Men också på kort sikt - en är inte alltid densamme på morgonen som på kvällen.

Särskilt inte om en har humörsvängningar.

Det finns ungefär tre jag. Det ena är då-jag, vilket är en själv förr i tiden, oavsett om det rör sig om fem minuter eller fem år. Det är du, men det är samtidigt inte riktigt du, eftersom du nu skulle göra annorlunda än vad du gjorde då. Och, när det gäller dagboksanteckningar, kanske inte riktigt vill erkänna att det var du.

Det andra är nu-jaget. Som i nu-nu-nu-nu-nu-nu-nu. Det är det jag som tittar på de andra jagen och tänker "nämen kära värld..."

Det tredje är sen-jaget. Vilket är, well, sen. Om du sparar en kaka och äter den sen så är det inte du som äter den, utan sen-du. Som då är nu-du och - ehm, ni hajar.

Det roliga med att ha tre jag är att en kan lämna presenter åt sig själv. Som med kakor. Men en kan också titta tillbaka på sig själv, inse att en var något av en tölp - och skratta åt sig utan att för den delen ta åt sig någonting annat än lärdomen.

Ty en lär sig av sina misstag. Men en behöver inte begå misstaget att bo i det förflutna för att lära sig det.