En fråga om vana

En är, på det stora hela, vad en gör. Vi skulle kunna säga som Aristoteles att en människa är sina vanor, och att det därför är viktigt att tänka över dessa innan en går och blir någon en inte gillar.

Om du har för vana att vara vänlig i vardagen är du en vänlig person. Kanske inte helt överraskande, men ibland framstår även självklara saker i nytt ljus när de blir sagda.

En tendens hos vanor är att de brukar göra saker som inte är vanesaker smått ovanliga. De ingår inte i den vanliga rutinen, och blir undantagsfall - saker som händer ibland, men inte vanligtvis. En hamnar i autopilotläge, vilket är bra för ens "få saker gjorda"-kondition, men ibland lite för bekvämt för sitt eget bästa.

Vanans makt är stor, trots allt.

Ett sätt att kolla ifall en hamnat i bekvämlighetsläge är att ställa sig frågan - när gjorde jag någonting för första gången senast?

Det händer ju trots allt bara en gång. Ovanligt nog.

Drömuppfyllelse

De flesta av oss har drömmar, ambitioner och storslagna målsättningar som inte kommer att realiseras just idag. Kanske inte i morgon heller. Det är så det ska vara - om det går att göra på en eftermiddag så är det inte mycket till dröm.

Eller, kanske oftare, dumt att skjuta upp i onödan.

Ett exempel är att drömma om att bli författare. Kanske inom en viss genre, eller bara rent generellt. Vilket är lättare sagt än gjort, och därför också någonting som inte försöks särskilt ofta. Och skjuts undan till förmån för allt annat i vardagen.

Med resultatet att en aldrig riktigt kommer igång.

Ett enkelt sätt att göra det är att, varje dag, spendera fem minuter åt att göra det en vill. Att fem minuter om dagen leva ut den där drömmen - vare sig det handlar om att skriva, dansa, sjunga, leka med barnen, läsa den där boken eller what have you.

Fem minuter drömuppfyllelse om dagen. Det kan göras.

Varför vänta?

Vardaglig awesomeness

Ibland berättar mina medmänniskor för mig att jag påverkat dem. Sparkat dem i rätt riktning eller givit dem inspiration till storverk - eller helt enkelt förvandlat den där sega måndagen till någonting utöver det vanliga.

Jag brukar vanligtvis inte ha någon aning om vad jag gjort, men det verkar dumt att ställa folk till svars för deras spontana goda humör, så jag spelar med. Delad glädje är awesome, trots allt.


När det händer brukar jag tänka tillbaka på en viss föreläsning jag lyssnade till för några år sedan. Medan jag lyssnade kände jag hur världen bokstavligen förändrades, hur saker började framstå i nytt ljus och nya möjligheter öppnas. Typ så här.

När jag så berättade det för föreläsaren så stod det klart att det bara var en vanlig föreläsning för henom, någonting som fanns i raden av tusen vardagssaker som måste göras.

En viss asymmetri, med andra ord.

Denna asymmetri är en källa till hopp. Den innebär dels att jag kan fortsätta ha positiva okynneseffekter på mina medmänniskor, vilket alltid är bra. Men det innebär också att även du kan ha det, utan att veta om det. Bara genom att gå omkring och göra det där du gör.

Så keep doing it. :)

Diskvatten

Har ni tänkt på att diskvatten är en rätt märklig sak, egentligen? Det är smutsigt, men de saker som varit däri är, märkligt nog, rena.

Det skulle kunna sägas vara något av en metafor för livet i stort. En hamnar ibland i det där metafysiska diskvattnet, och allting runt omkring en är skit. Till och med en själv är skitig. Och ingenting, någonstans, säger att saker och ting kommer att bli bättre. Allting är vått, tungt och eländigt.

Förutom...

Förutom att folk kommer upp ur det där diskvattnet, good as new. En ny start, trots allt som envisas med att säga att det inte går. Det kanske inte är enkelt, det kanske inte sker över en natt, och en kommer förmodligen behöva hjälp under vägens gång - men.

Men.

Det kan göras. Och precis som med disk så är det svåraste alltid att komma igång.

Tempus fugit

Har ni tänkt på att en inte alltid är sig själv? En är inte ens alltid en enda person - en är, över tid, många personer. Både på lång sikt - en mognar och växer med tiden, trots allt. Men också på kort sikt - en är inte alltid densamme på morgonen som på kvällen.

Särskilt inte om en har humörsvängningar.

Det finns ungefär tre jag. Det ena är då-jag, vilket är en själv förr i tiden, oavsett om det rör sig om fem minuter eller fem år. Det är du, men det är samtidigt inte riktigt du, eftersom du nu skulle göra annorlunda än vad du gjorde då. Och, när det gäller dagboksanteckningar, kanske inte riktigt vill erkänna att det var du.

Det andra är nu-jaget. Som i nu-nu-nu-nu-nu-nu-nu. Det är det jag som tittar på de andra jagen och tänker "nämen kära värld..."

Det tredje är sen-jaget. Vilket är, well, sen. Om du sparar en kaka och äter den sen så är det inte du som äter den, utan sen-du. Som då är nu-du och - ehm, ni hajar.

Det roliga med att ha tre jag är att en kan lämna presenter åt sig själv. Som med kakor. Men en kan också titta tillbaka på sig själv, inse att en var något av en tölp - och skratta åt sig utan att för den delen ta åt sig någonting annat än lärdomen.

Ty en lär sig av sina misstag. Men en behöver inte begå misstaget att bo i det förflutna för att lära sig det.

Samtida strövartåg

En av de mer underutnyttjade aspekterna av internet är att det är fullt möjligt att upptäcka saker utan att egentligen leta efter dem. Det räcker med att välja en riktning om hålla sig till den, bara för att se vad som dyker upp.

En kan, exempelvis, slå upp ett random ord på Wikipedia och se var en hamnar efter tio minuter. Det är fullt möjligt att börja med en stekspade för att helt oförhappandes hamna vid slaget om Hastings - eller varför inte Godspeed You! Black Emperor?

Eller så kan en ta en slumpmässigt utvald blogg och utan större baktankar läsa inläggen rakt uppifrån och ner, bara för att se vem det är en råkat hamna hos. Vanligtvis framträder andra intryck än när en bara läser ett lösryckt inlägg.

Eller, om en har google-fu, så kan en leta upp någon vars samlade verk är utspridda över lite varstans och se vad som står att finna. Jag upptäckte, exempelvis, alldeles oförhappandes att Theodore Dalrymple har en lite småskrämmande stor nätvaro, vilket innebär massor av läsning för min del inom en mycket snar framtid.

Sammanfattningsvis? Internet är större än en tror det vara, och att säga att strövartågens tid är förbi missar de tusentals digitala strövartåg som människor företar sig - varje dag.

Goda människor, goda tider

Det finns människor i världen som får lite mindre uppskattning än de förtjänar. Det behövs ingen avancerad metodik för att klura ut detta - det räcker med att skriva en lista med de en uppskattar, och sedan jämföra denna lista med de en faktiskt går omkring och visar uppskattning mot till vardags.

Den ena listan kommer att bli kortare än de andra.

Vilket inte är någonting att skämmas för. Världen är trots allt full av awesome människor, och en skulle inte hinna visa uppskattning mot alla som förtjänar det ens om det var det enda en gjorde, non stop, hela livet.

Men en hinner onekligen göra det lite oftare till vardags. Inte genom stora gester och grandiosa fester, men väl genom små gester och, indeed, små fester.

Små konspirationer av uppskattning.

Det kan göras.