Vad du kan göra

Det finns många gånger i livet då en känner sig ensam och maktlös. Då en betraktar världen och tänker att - whoa, den är skitstor, och jag är långt mindre än jag tror mig vara. Och att det därför är omöjligt att förändra saker och ting.

Vi skulle kunna kalla dem måndagar. Eller vardagar.

Men! Märkliga saker händer när till synes maktlösa människor befinner sig på samma plats. Ställ dig bara frågan - hur många maktlösa personer behöver samlas för att det helt plötsligt ska bli en folksamling, som kan ställa krav i egenskap av att vara många?

Färre än en tror. Och det genom att bara vara på plats.

Så om du någonsin känner dig maktlös - kom då ihåg att en maktlös plus en maktlös plus en maktlös plus en maktlös efter hand leder till att en hel del makt har råkat inträffa. Och att detta är lättare att åstadkomma nu än det någonsin varit tidigare.

Nya tider, goda tider.

Inledande nedräkning

Det svåraste med alla nya projekt är att komma igång.

Det har alltid varit så - och ju större det påbörjade har varit, desto svårare var det att ta det där första steget.

Vilket innebär att vi är i fenomenalt gott sällskap.

Rent sociologiskt gäller att det alltid är smått irrationellt för de tre första personerna att gå med på att göra någonting nytt. Det finns alltid någonting någon annan gör som verkar lovande, och att haka på det nya innebär något av en risk. Tänk om det nya inte fungerar, eller om en missar någonting som är bättre?

Det luriga här ligger i att den fjärde personen gör ett bättre val än de tre första, och att det därmed bara behövs att en övertygar tre personer om att någonting är en bra idé för att det ska bli en bra idé att sätta igång.

Det har alltid varit svårt att komma igång. Som tur är så finns det fler än tre personer i världen - vilket onekligen är en fenomenal början.

Att fira vardag

Det är torsdag. En vardag.

Det finns sedan länge en uppfattning om att det är okej att fira hel. Håll sabbaten helig, fira på lördagen och friday I'm in love. Men vardagarna är fortfarande vardagar, och lika gråa som alltid.

Såvida en inte firar vardag.

Skillnaden mellan vardag och helg ligger i att helgen utgör ett undantag, där en kan göra lite vad som faller en in. På vardagen gör en bara det en gör, och än mer det en måste göra. Mindre kreativ yta, kan tyckas.

Men att fira vardag kräver ingen kreativitet. Det kräver bara att en glömmer bort att vardagen är grå, och råkar halka in i det där firarläget. Inte i termer av att fira födelsedag eller att inte behöva gå upp i morgon, utan i de där små insikterna att - whoa, det finns fortfarande saker kvar i världen jag inte har gjort, och jag hinner göra dem! Världen är full av saker att göra, och med en liten liten förändring av vardagen skulle jag kunna börja göra dem redan idag.

Varje dag ett litet firande. Kanske två.

God morgon, torsdagen. Vad ska vi fira idag, tro?

Konsten att bli en idol

En idol är en bra sak att ha. En kan se upp till dem, försöka likna dem och på det stora hela följa deras exempel när det passar. Det ger vägledning, inspiration och en väg framåt när det annars hade kunnat vara svårnavigerat.

En idol är dock bara en bild av någon. Vi är alla bara människor, idoler included, och när vi idoliserar folk så överdriver vi deras gärning och generella awesomeness en smula.

Det är okej. Det ingår. De fungerar ändå som de ska, och om de lyckas vägleda en enda någon in på en bättre väg än de hade tagit annars så fyller idolbilden sin funktion.

Trots att idolen i fråga har vardagsproblem precis som alla andra.

Det spännande här är att du skulle kunna gå omkring och vara en idol, utan att egentligen veta om det. Genom att göra någonting bra skulle du kunna skapa en bild av dig som en generell bragörare, en som gör bra saker och som därmed är värd att efterlikna. Och om minst en någon känner att deras liv blivit bättre efter att ha följt ditt exempel -

Well. Det är kriteriet för att vara en god idol och en bra förebild.

Grattis. Du gör världen till en bättre plats.

Vardaglig awesomeness

Ibland berättar mina medmänniskor för mig att jag påverkat dem. Sparkat dem i rätt riktning eller givit dem inspiration till storverk - eller helt enkelt förvandlat den där sega måndagen till någonting utöver det vanliga.

Jag brukar vanligtvis inte ha någon aning om vad jag gjort, men det verkar dumt att ställa folk till svars för deras spontana goda humör, så jag spelar med. Delad glädje är awesome, trots allt.


När det händer brukar jag tänka tillbaka på en viss föreläsning jag lyssnade till för några år sedan. Medan jag lyssnade kände jag hur världen bokstavligen förändrades, hur saker började framstå i nytt ljus och nya möjligheter öppnas. Typ så här.

När jag så berättade det för föreläsaren så stod det klart att det bara var en vanlig föreläsning för henom, någonting som fanns i raden av tusen vardagssaker som måste göras.

En viss asymmetri, med andra ord.

Denna asymmetri är en källa till hopp. Den innebär dels att jag kan fortsätta ha positiva okynneseffekter på mina medmänniskor, vilket alltid är bra. Men det innebär också att även du kan ha det, utan att veta om det. Bara genom att gå omkring och göra det där du gör.

Så keep doing it. :)

Tempus fugit

Har ni tänkt på att en inte alltid är sig själv? En är inte ens alltid en enda person - en är, över tid, många personer. Både på lång sikt - en mognar och växer med tiden, trots allt. Men också på kort sikt - en är inte alltid densamme på morgonen som på kvällen.

Särskilt inte om en har humörsvängningar.

Det finns ungefär tre jag. Det ena är då-jag, vilket är en själv förr i tiden, oavsett om det rör sig om fem minuter eller fem år. Det är du, men det är samtidigt inte riktigt du, eftersom du nu skulle göra annorlunda än vad du gjorde då. Och, när det gäller dagboksanteckningar, kanske inte riktigt vill erkänna att det var du.

Det andra är nu-jaget. Som i nu-nu-nu-nu-nu-nu-nu. Det är det jag som tittar på de andra jagen och tänker "nämen kära värld..."

Det tredje är sen-jaget. Vilket är, well, sen. Om du sparar en kaka och äter den sen så är det inte du som äter den, utan sen-du. Som då är nu-du och - ehm, ni hajar.

Det roliga med att ha tre jag är att en kan lämna presenter åt sig själv. Som med kakor. Men en kan också titta tillbaka på sig själv, inse att en var något av en tölp - och skratta åt sig utan att för den delen ta åt sig någonting annat än lärdomen.

Ty en lär sig av sina misstag. Men en behöver inte begå misstaget att bo i det förflutna för att lära sig det.

En frisinnad affär

När jag beger mig ut i verkligheten och träder in i så kallade affärer brukar jag handla på ett enligt vissa lite småmärkligt vis. Jag bojkottar nämligen både kundvagnar och varukorgar, och gör därmed hela processen med att föra saker från hyllorna till kassorna till en väldigt personlig och handgriplig sak.

Detta för med sig att det blir oerhört svårt att slänga på ett extra paket flingor av bara farten, vilket min budget tackar mig något oerhört för i längden.

Att diskutera affärer och former av handlande i sådana har varit ett aktuellt ämne i dagarna. Det har gjorts analyser, dragits paralleller, förts långa resonemang, byggts bollhav och på det stora hela blivit rätt överkurs kring det hela. Det går tydligen - bevisligen! - att dra både många och långa slutsatser utifrån ett enkelt konstaterande. A, alltså B.

Där A är ett påstående och B är en brontoutläggning om meningen med livet, som kommer att börja konkurrera med Iliaden längdmässigt om en inte distraherar med någonting blänkande.

Vilket är hoppfullt, eftersom vi därmed aldrig, någonsin, ever kommer att behöva ha tråkigt igen. Allting vi gör är belagt och underbyggt av tusen olika meningar (i dubbel bemärkelse), och våra minsta nycker kan hålla oss upptagna i timmar. Att gå och handla blir helt plötsligt en episk resa in i samtiden som skulle få Magellan att framstå som en punkterad badanka i ett tomt badkar. Våra liv är awesome i sin detaljrikedom!

Eller så köper vi bara wienerbröd.

Det där med att tänka fritt är ändå rätt kul, trots allt.

Om misstag

Har ni tänkt på att tillfälliga extraprislappar i affärer ibland är felstavade? Eller, rättare, alla former av lappar som ska informera om att saker tillfälligt är annorlunda, i alla former av omständigheter. Det skulle kunna gå att skapas en hemsida - det finns redan ett antal - vars enda syfte är att dokumentera felstavningar, grammatiska fel och andra språkliga konstigheter.

Det är hoppingivande.

Det innebär nämligen att allting inte alltid måste vara perfekt. En får göra misstag, en får göra fel. Världen går inte under.

Med andra ord är det fullt okej att sätta igång med det en gör utan att varje aspekt, nyans och detalj av ens görande är superperfekt. En behöver inte ha femdubbelkollat allt, tänkt på allt, säkrat allt; så länge ett minimum av det som behövs är på plats så är det bara att köra. Om det är viktigt så lär världen berätta om det när det blir aktuellt; när en väl varit igång ett tag så har en ju lärt sig saker, trots allt.

Tricket är, som alltid, att komma igång först. Och om andra kan komma undan med att inte vara perfekta, så kan vi det också.

Normalitetens onormalitet

Har ni tänkt på att det egentligen finns väldigt många jobb? Väldigt många sorters jobb, that is. Om en skulle försöka sig på att lista alla jobb som finns så skulle det bli en väldigt lång lista. Först skulle sådana självklara jobb som brandman, radiopratare, bibliotekarie och bilmekaniker uppenbara sig, men när en väl lyckats ta sig förbi de uppenbara sakerna så blir saker helt plötsligt väldigt diversifierade.

Försäljningsassistent, spökskrivare, php-modifierare, konstrestaurerare, undulatexpert, massageterapeututbildare, delikatessbagerispecialist, oboestämmare - det finns inte direkt någon brist på yrkesbeskrivningar att leva upp till.

Om det någonsin blev av att någon skrev en sån här lista så skulle den innehålla väldigt många ögonblick där vi läsare tänker att - whoa, finns sådana på riktigt?

Sociologerna skulle förmodligen säga att detta beror på en ökad arbetsdelning till följd av modernitetens behov av specialiserad arbetskraft, och att den individualisering som följer har tonvis med sociala och samhälleliga effekter som vi till vardags inte tänker särskilt mycket på.

En av dessa är hela grejen med normalitet. Vi har, å ena sidan, en episkt lång lista som bara nämner de många tusen saker en kan göra i arbetslivet. Och, å andra sidan, en förväntan om att det bara finns ett sätt att vara normal på.

Now, det krävs ingen magisterexamen i någonting för att inse att väldigt många av de listade jobben kommer att avvika från normaliteten en smula. De flesta, faktiskt, på något vis. Vilket då innebär att det antingen finns väldigt många dokumenterade avvikelser, eller att hela grejen bara är en bluff som inte tar hänsyn till verkligheten så som den faktiskt är.

Ty det är oerhört svårt att gå med på att balettinstruktörerna, demokratiutredarna och bollhavsdekoratörerna alla skulle vara identiska med varandra, när en tagit sig förbi yrkesrollen.

Normalitetsbegreppet känns oerhört missanpassat till dagens samhälle. Vi vet att den där listan med möjliga sätt att vara finns, och vi vet att samhället - på alla plan - har behov av väldigt många olika sorters människor. Hela grejen med att vara normal eller onormal faller på sin egen orimlighet - när samhällets normaltillstånd är en oändlig diversifiering så är det smått onormalt att vara normal.

Det känns betryggande. Det går inte att vara onormal, eftersom det alltid finns någonstans där en är helt normal. Och således går det inte att göra fel.

Med andra ord - vill du göra någonting, go for it. Normaliteten tar hand om sig själv.

Den mänskliga faktorn

Många gånger händer det att goda idéer hindras på grund av att de sägs vara omöjliga. Särskilt när det gäller bra idéer på stor skala - det kan handla om att de sägs vara för dyra, människorna sägs vara för konservativa, eller resurserna för knappa. Eller så är det politiska läget så stenlåst att ingenting skulle kunna göras ens om alla kom överens att aktivt sträva efter samma mål i perfekt harmoni. Eller liknande.

Samtidigt vet vi att det finns en hel del problem där ute i världen som skulle må bra av att lösas med hjälp av bra idéer. Fråga vilken engagerad ungdom som helst så kommer du att få en hel lista med dem - energiproblem, svält, epidemier, fattigdom, krig,

En skulle nästan kunna tro att apokalypsens fyra ryttare var ute på strövartåg i världen.

Som tur är så är det inte en extern kraft som okynnesbestämt sig för att göra världen tjurig för oss. Det är vi själva som gjort det, av egna meriter och av egen kraft. Och detta är en bra sak.

Ni ser, om det hade varit apokalypsens fyra ryttare som varit ute på strövartåg så hade det inte varit så mycket vi kunnat göra åt dem. De hade inträffat när de inträffar, och det vore inte mycket att göra åt saken annat än att försöka skademinimera; när mytomspunna, metafysiska krafter får för sig att göra världen tjurig så är det världen som anpassar sig, snarare än tvärtom. Vilket är en svår utgångspunkt att arbeta från.

Men det är inte yttre faktorer som ställer till det. Det är inre, sociala, mellanmänskliga sådana som gör det. Och detta är en bra sak, i och med att vi människor har blivit fenomenalt bra på att göra mellanmänskliga saker de senaste miljoner åren.

Om det bara är pengar det handlar om, så finns det tilltäckligt mycket pengar i världen för att göra närmast vad som helst. Under finanskrisens mer stimulerande dagar användes 700 miljarder dollar för att vända skutan åt rätt håll igen - i amerikat enbart. Att säga att det inte finns pengar för att fixa globala problem är bara löjligt, och har ingen som helst grund i någon som helst verklighet. Pengar finns.

Om det bara är människors åsikter det handlar om, så finns det tillräckligt med PR-människor och spinndoktorer för att förändra dessa åt vilket håll som helst. Varje år spenderas miljarder kronor och arbetstimmar åt den ädla konsten att övertyga folk om att göra saker de inte vill göra. Definitionen av reklam är just förmågan att få folk att göra saker de inte vill göra - om de ville göra det så skulle en inte behöva göra reklam för det - och med tanke på hur effektiva våra experter blivit så finns alla möjligheter att förändra människors åsikter.

Om det bara är resurser det handlar om, så handlar det vanligtvis inte om tillgång så mycket som distribution. Det finns, exempelvis, tillräckligt mycket mat för att mätta alla hungriga, och sen lite till. Det finns också tillräckligt med sol-, vind-, vatten- och kärnenergi för att täcka alla behov. Svårigheten är inte att få tag på saker, utan att få ut dem till folk.

Kort sagt - de problem vi möter är inte metafysiska och ohanterliga, utan sociala och hanterbara. Vilket på intet sätt är att säga att de är enkla, men väl att de är lösbara. De ligger i den mellanmänskliga domänen, och är som sådana inom ramen för vad som kan göras. Det är inga underverk som måste göras, inga gudar som måste blidkas, inga element som måste tämjas, inga demoner som måste dräpas.

Bara människor.

Det kan göras.