Normalitetens onormalitet

Har ni tänkt på att det egentligen finns väldigt många jobb? Väldigt många sorters jobb, that is. Om en skulle försöka sig på att lista alla jobb som finns så skulle det bli en väldigt lång lista. Först skulle sådana självklara jobb som brandman, radiopratare, bibliotekarie och bilmekaniker uppenbara sig, men när en väl lyckats ta sig förbi de uppenbara sakerna så blir saker helt plötsligt väldigt diversifierade.

Försäljningsassistent, spökskrivare, php-modifierare, konstrestaurerare, undulatexpert, massageterapeututbildare, delikatessbagerispecialist, oboestämmare - det finns inte direkt någon brist på yrkesbeskrivningar att leva upp till.

Om det någonsin blev av att någon skrev en sån här lista så skulle den innehålla väldigt många ögonblick där vi läsare tänker att - whoa, finns sådana på riktigt?

Sociologerna skulle förmodligen säga att detta beror på en ökad arbetsdelning till följd av modernitetens behov av specialiserad arbetskraft, och att den individualisering som följer har tonvis med sociala och samhälleliga effekter som vi till vardags inte tänker särskilt mycket på.

En av dessa är hela grejen med normalitet. Vi har, å ena sidan, en episkt lång lista som bara nämner de många tusen saker en kan göra i arbetslivet. Och, å andra sidan, en förväntan om att det bara finns ett sätt att vara normal på.

Now, det krävs ingen magisterexamen i någonting för att inse att väldigt många av de listade jobben kommer att avvika från normaliteten en smula. De flesta, faktiskt, på något vis. Vilket då innebär att det antingen finns väldigt många dokumenterade avvikelser, eller att hela grejen bara är en bluff som inte tar hänsyn till verkligheten så som den faktiskt är.

Ty det är oerhört svårt att gå med på att balettinstruktörerna, demokratiutredarna och bollhavsdekoratörerna alla skulle vara identiska med varandra, när en tagit sig förbi yrkesrollen.

Normalitetsbegreppet känns oerhört missanpassat till dagens samhälle. Vi vet att den där listan med möjliga sätt att vara finns, och vi vet att samhället - på alla plan - har behov av väldigt många olika sorters människor. Hela grejen med att vara normal eller onormal faller på sin egen orimlighet - när samhällets normaltillstånd är en oändlig diversifiering så är det smått onormalt att vara normal.

Det känns betryggande. Det går inte att vara onormal, eftersom det alltid finns någonstans där en är helt normal. Och således går det inte att göra fel.

Med andra ord - vill du göra någonting, go for it. Normaliteten tar hand om sig själv.

Knufflistighet 2

Folk är i rörelse. Inte bara i termer av att de konspirerar med varandra och får saker gjorda genom att inse att de kan göras, utan även listmässigt. Vissa rör sig uppåt, andra ligger still. Sagor från livbåten, som förra veckan stilla guppade på plats 37, ligger numera i hamn på plats 81. Dramatik är bara förnamnet, och det verkar som att rekordslageri vi skrev om förra gången tycks ha tagit sig kreativa former redan så här andra gången.

Hursom. Här kommer, med pompa och vissa inslag av ståt, veckans lista (sammanställd 26/2), med förändring från förra veckan inom parantes.

4. Henrik Alexandersson (oför)
7. Falkvinge on Infopolicy (oför)
12. Anna Troberg (oför)
15. Mina moderata karameller (+1)
17. Opassande (+1)
22. Jardenberg unedited (+1)
24. Copyriot (+2)
30. Christian Engström (oför)
33. Oscar Swartz (-1)
34. Magnihasa (oför)
25. Tianmi (-11)
44. Farmor Gun (-13)
43. Scaber Nestor  (+2)
44. JMW Kommunikation (+2)


Som alltid - skriv gärna en kommentar om du ser några märkligheter. Eller två. Eller känner att - ey, jag känner en som borde vara med! Plats finns, trots allt.

Sociala sammanhang

Det finns många situationer i vår vardag där vi befinner oss i närheten av andra människor. I affären, i föreläsningssalen, på tunnelbanan. Vi kanske eller kanske inte pratar med andra som råkar befinna sig just där och då, men vi befinner oss. Och de befinner sig. Samtidigt.

Det är något av ett intelligenstest.

Ni ser, minst en av de andra som befinner sig har någonting du behöver. Och du har någonting minst en annan behöver. Det enda som behöver tillsättas är lite samordning, och sedan kommer lösningen uppenbaras till ett antal av de vardagsproblem som oundvikligen finns där människor finns.

Tricket är att komma på tanken att det skulle kunna göras.

Det kan göras.

Den mänskliga faktorn

Många gånger händer det att goda idéer hindras på grund av att de sägs vara omöjliga. Särskilt när det gäller bra idéer på stor skala - det kan handla om att de sägs vara för dyra, människorna sägs vara för konservativa, eller resurserna för knappa. Eller så är det politiska läget så stenlåst att ingenting skulle kunna göras ens om alla kom överens att aktivt sträva efter samma mål i perfekt harmoni. Eller liknande.

Samtidigt vet vi att det finns en hel del problem där ute i världen som skulle må bra av att lösas med hjälp av bra idéer. Fråga vilken engagerad ungdom som helst så kommer du att få en hel lista med dem - energiproblem, svält, epidemier, fattigdom, krig,

En skulle nästan kunna tro att apokalypsens fyra ryttare var ute på strövartåg i världen.

Som tur är så är det inte en extern kraft som okynnesbestämt sig för att göra världen tjurig för oss. Det är vi själva som gjort det, av egna meriter och av egen kraft. Och detta är en bra sak.

Ni ser, om det hade varit apokalypsens fyra ryttare som varit ute på strövartåg så hade det inte varit så mycket vi kunnat göra åt dem. De hade inträffat när de inträffar, och det vore inte mycket att göra åt saken annat än att försöka skademinimera; när mytomspunna, metafysiska krafter får för sig att göra världen tjurig så är det världen som anpassar sig, snarare än tvärtom. Vilket är en svår utgångspunkt att arbeta från.

Men det är inte yttre faktorer som ställer till det. Det är inre, sociala, mellanmänskliga sådana som gör det. Och detta är en bra sak, i och med att vi människor har blivit fenomenalt bra på att göra mellanmänskliga saker de senaste miljoner åren.

Om det bara är pengar det handlar om, så finns det tilltäckligt mycket pengar i världen för att göra närmast vad som helst. Under finanskrisens mer stimulerande dagar användes 700 miljarder dollar för att vända skutan åt rätt håll igen - i amerikat enbart. Att säga att det inte finns pengar för att fixa globala problem är bara löjligt, och har ingen som helst grund i någon som helst verklighet. Pengar finns.

Om det bara är människors åsikter det handlar om, så finns det tillräckligt med PR-människor och spinndoktorer för att förändra dessa åt vilket håll som helst. Varje år spenderas miljarder kronor och arbetstimmar åt den ädla konsten att övertyga folk om att göra saker de inte vill göra. Definitionen av reklam är just förmågan att få folk att göra saker de inte vill göra - om de ville göra det så skulle en inte behöva göra reklam för det - och med tanke på hur effektiva våra experter blivit så finns alla möjligheter att förändra människors åsikter.

Om det bara är resurser det handlar om, så handlar det vanligtvis inte om tillgång så mycket som distribution. Det finns, exempelvis, tillräckligt mycket mat för att mätta alla hungriga, och sen lite till. Det finns också tillräckligt med sol-, vind-, vatten- och kärnenergi för att täcka alla behov. Svårigheten är inte att få tag på saker, utan att få ut dem till folk.

Kort sagt - de problem vi möter är inte metafysiska och ohanterliga, utan sociala och hanterbara. Vilket på intet sätt är att säga att de är enkla, men väl att de är lösbara. De ligger i den mellanmänskliga domänen, och är som sådana inom ramen för vad som kan göras. Det är inga underverk som måste göras, inga gudar som måste blidkas, inga element som måste tämjas, inga demoner som måste dräpas.

Bara människor.

Det kan göras.

En knuff framåt

När det gäller statistik så finns det alltid en intressant period som måste tas i extra stort beaktande, och det är tiden före statistiken började göras. Särskilt när det gäller för rent empiriska data, så som väder - den där första dagen en börjar mäta vatten, vind och temperaturer kommer att vara en fenomenalt rekordbrytande dag. ALLT är det nya rekordet, det högsta som någonsin uppmätts! Det är den blåsigaste, molnigaste, soligaste, varmaste, kallaste, längsta, kortaste, bästa och mesta dagen någonsin!

Vilket då innebär att alla eventuella första gånger helt enkelt får erkänna att alla resultat är awesome, rakt av, utan vidare.

Det är med andra ord dags att slå ett par rekord - efter några ord om urvalet. Det vore i och för sig intressant med en sammanställning av hur folk rör sig knuffledes rent generellt, men i egenskap av att vara en temablogg så behövs en avgränsning i enlighet med detta tema. Eftersom det har varit en populär sport att kalla ungefär alla i Piratpartiet för naiva dumpositivister så är det logiskt att de kommer med på walkover. Eftersom framtiden inte är en partsinlaga så är det dessutom logiskt att ta med ett par andra bloggare som skriver om våra nya, goda tider - särskilt då när det gäller människors förmågor att kommunicera och konspirera.

Så. Rekordslageri - med fanfar och allt.

4. Henrik Alexandersson
7. Falkvinge on Infopolicy
12. Anna Troberg
16. Mina moderata karameller
18. Opassande
24. Jardenberg unedited
25. Tianmi
26. Copyriot
30. Christian Engström
31. Farmor Gun
32. Oscar Swartz
34. Magnihasa
37. Sagor från livbåten
45. Scaber Nestor
49. JMW Kommunikation

Så. Nyoptimisms första veckoliga knufflista, i all enkelhet. Om jag missat någon, slarvat med stavningen eller använt ordet "positivist" på ett sätt som inte är helt korrekt, så skriv gärna en kommentar.

Eller två. Plats finns.

Lysande poesi

När de första elledningarna installerades i folks hem så var inte deras huvudsyfte att bringa in elektricitet till sammanhanget. Det kan tyckas märkligt, men det var inte energin som var i blickfånget, utan ljuset. Nyheten i det hela var inte att det just hade börjats byggas en global energimotorväg där elektronerna kan flöda fritt för världen, utan att det helt plötsligt inte var lika viktigt huruvida det var dag eller natt längre. Helt plötsligt fanns ljus om nätterna, och det förändrade långt mer än vi idag riktigt förstår.

De första elledningarna var således inte elledningar, utan snarare ljusledningar; den enda anledningen de drogs kors och tvärs var för att lysa upp sina nya hem. Det var inte helt ovanligt att eluttaget inte var någonting annat än en plats att skruva i glödlampan - bokstavligt talat.

Efter hand började det vagt förnimmas att det fanns mer i de där ledningarna än bara en ljusare vardag. Tanken att det skulle kunna gå att driva även andra sorters apparater började sakta men långsamt slå rot, och över tid byggdes maskiner som kunde interagera med lamputtagen på samma vis som vi idag känner ett eluttag.

Det är värt att nämna att det bland de allra första maskinerna fanns tvättmaskiner som var direkt livsfarliga. Olyckor inträffade.

Gamla tider; andra tider.

Det är svårt att tänka sig tillbaka till den tiden och verkligen förstå vad ljusets - och elektricitetens - intåg i vardagen betydde för folk. Och, än mer, hur människor inte kunde se el som någonting banalt. Det är en övning i kontraintuitiv poesi att läsa skildringar av elektricitetens underverk från dess nybehags dagar.

När internet var nytt talades det om att vi börjat byggas en global informationsmotorväg där elektronerna kan flöda fritt för världen. Att säga att internet var hypat är lite som att säga att det finns vatten i havet - det är förvisso sant, men "vatten" enbart beskriver inte de omständigheter som gör det möjligt för ett "hav" att finnas. Det är underbart att gå tillbaka till (främst nittiotalets) extrema hyperoptimism rörande de möjligheter internet medförde och kommer att medföra. Inte för att se ifall de hade rätt eller fel i sina förutsägelser, utan för att kunna känna stämningen kring det hela.

Och, inte minst, eftersom de redan nu börjat förvandlas till övningar i kontraintuitiv poesi. Särskilt för de yngre bland oss.

All hype och framtidsoptimism till trots, så är vi fortfarande kvar vid stadiet där vi sakta men långsamt börjar inse att vi kan plugga in någonting annat än glödlampor i ljusledningarna. På något kollektivt undermedvetet plan börjar en diffus förnimmelse av en möjlighet antyda sin existens, men som historien visar så är det bara marknadsförare som med någon som helst säkerhet säger att det kommer att gå på ett visst sätt. Vanligtvis med en mycket övertydlig produktplacering.

Den mer försiktiga approachen är att säga att vi faktiskt inte vet vad som komma skall, men att det visar alla tecken på att bli precis lika stort som med ljusledningarna. Förvisso kommer den här omgångens livsfarliga diskmaskiner att uppstå i någon form - varje ny teknologi som används bringar med sig sina egna uppsättningar av potentiella olyckor - men det ligger i sakens natur att det som komma skall kommer att vara självklart när det väl är här, och att det vi säger nu kommer att bli en väldigt intressant övning i kontraintuitiv poesi.

Och, än mer, så kommer vi förmodligen att vara där när det händer.

Nya tider, goda tider.

Små konspirationer

Det är något av en hemlighet, men varje dag sker tusentals små konspirationer runt omkring oss. Små grupper bestämmer sig för att göra saker - var där klockan x, ta med y, glöm inte att göra z! Oh, och glöm inte att hälsa!

En lite större hemlighet är att det inte krävs så mycket för att kunna konspirera. Det räcker med att två personer kommer överens om någonting för att konspiration ska uppstå. Tröskeln är med andra ord väldigt låg.

Många tänker på storskaliga samordningar omfattandes många organisationer i syfte att åstadkomma någon slags förändring när de hör ordet "konspiration". Men det är bara den dramatiska versionen; de allra flesta sker till vardags i sådana omständigheter att även vi kan spela huvudrollerna. Och eftersom vi kan spela huvudrollen i en konspiration, så kan vi också lyckas med dem.

En av de vanligaste bland de mindre konspirationerna är förstås att ett par personer kommer överens om att överraska någon på dennes födelsedag. Födelsedagar är sådana dagar då vanliga regler inte gäller lika hårt som annars, och det är därför tillåtet att anstränga sig mer än vanligt för att göra det som ska göras. Konspirationer orsakar förändringar, och det oftast när läget förändrats.

Många tänker på storskaliga och övergripande processer som helt okynnes byter riktning när de tänker på förändring. Saker som är svåra att påverka men som påverkar en själv när någonting väl lyckas. Men förändringar behöver inte vara stora - de kan lika gärna vara små, och ändå få effekt.

Som, säg, när en konspirerar med någon om att ha en date. Det är en liten förändring - många gånger gör en någonting en skulle ha gjort i vilket fall som helst, med den enda skillnaden att det är en viss ny person inblandad. En liten förändring, en liten konspiration - med vad som skulle kunna ha stora effekter efteråt.

Det krävs mindre än en tror för att förändra världen. Vanligtvis räcker det med en mindre ursäkt för att känna sig manad att komma igång. Som en födesedag. Eller en date. Eller - vad som helst, du väljer.

En konspiration behöver inte vara stor. Förändring behöver inte heller vara det. Allt en gör behöver inte vara ett stort projekt med massvis av förberedelser - ibland räcker det faktiskt med att bara konspirera fram en handling och sedan haka på det som sker för att förändring ska uppstå.

Världen är väldigt stor även på liten skala, och det finns ingen större hejd på de saker en kan göra när en inser att det bara räcker med ett fåtal vänner för att kunna spela huvudrollen i sin alldeles egna, samhällsomstörtande konspiration.

Livet är en berättelse där du och dina vänner är huvudpersoner. Och det ni gör medan ni konspirerar är ju, trots allt, livet.

Vanans makt

Människor är vanedjur. Det spelar ingen större roll vad det råkar handla om - det kan förvandlas till en vana, och det innan någon vet ordet av. Det kan handla om allt från enkla saker som vad en äter till frukost, till komplicerade saker som att en gång i månaden skriva en källförtecknad uppsats om tillståndet i den rådande bloggdiskursen. Vanor är enkla till formen men varierade i innehållet, med andra ord.

Den gamle Aristoteles - en ständig källa till inspiration - brukade säga att människor är summan av sina vanor. Goda som dåliga. Vilket är detsamma som att säga att en människa är det hen gör, och en uppmaning om att tänka efter på exakt vad det är en går omkring och gör hela dagarna.

Det främsta kännetecknet med vanor är att de är enkla att utföra. En har gjort dem förr, vet vad en ska göra och behöver bara göra som förra gången. Det spelar ingen roll vad det handlar om - när det väl lyckats bli en vana så förvandlas det automagiskt från stort och svårt till enkelt och görbart.

Eller, med andra ord: första gången är alltid en modig uppförsbacke, men femtonde gången är inte lika överväldigande. Vad det än handlar om.

Now, för att komma till femtonde gången så måste en ta sig förbi första gången. Det ingår. Tricket är att erkänna för sig själv att första gången är första gången, och att den blir som den blir; och att, när den väl är gjord, en lärt sig väldigt mycket av denna för att andra gången ska bli desto lättare.

Kring femte gången börjar vanan att sätta in. Kring femtonde börjar folk se dig som någon som vet hur en gör, eftersom du bevisligen redan gjort det ett tag.

Det gäller bara att ta sig förbi den där svåra första gången. Och, än mer, komma över tröskeln som säger att "nämen, jag kan väl aldrig bli en sån som".

Det kan göras. Och när en väl är igång så blir de en vana - en gång i taget.

Vad väntar vi på?

Nya tider, goda tider?

Nya tider?

Ingen kan förneka att vi lever i nya tider. Kalla kriget tog slut, terrorkriget började, internet steg in likt ett åskmoln i människors vardag, finanskrisen omintetgjorde ett otal andra människors vardagar. En ny slags arbetslöshet angriper dagens samhällen, med den sortens permanens som tycks vara lika ohanterbar som digerdöden. Nationalismen griper tag i unga sinnen som söker stabilitet i en tid av oro och förvirring; feminismen griper tag i unga sinnen som söker förändring i en tid av oroväckande tröghet och långsamhet; apatin griper tag i de sinnen som inte riktigt orkar med det hela.

Upplopp i Tunisien, Egypten, Iran, Algeriet, där folket kräver förändring. En Obama som vinner val på slagordet "change". En vardag som de senaste tio åren såg större förändring än de tidigare föregående hundra åren.

Samtidigt. En melodifestival som visar alla tecken på att vilja fortsätta vara sig själv. En hel uppsjö av trögheter inom tusentals sammanhang som absolut vägrar inse att de nya tider vi lever i finns. Det går fortfarande inte att få tag i en vettig rörmokare inom rimlig tid. Och väldigt många nya byggnader ser ut som att de stått där i tio år och redan börjat tröttna på grannskapet - dagen efter att de slutat byggas.

Nya tider.

Goda tider?

Världen gick inte under. En enda gång. Ingen av de miljontals kärnvapenkatastrofövningar som miljontals skolbarn genomgått visade sig vara nödvändiga. Inte heller behöver vi oroa oss för spontana besök från män i uniform som råkade ha tråkigt just idag. Inte heller verkar det som att den eviga skaparglädje som poeterna hyllat sedan tids gryning har gått och dött.

Varje dag publiceras tusentals blogginlägg, foton, artiklar, serier, videoklipp, ljudinspelningar och texter som skrivs av folk som inte drivs av någonting annat än en kärlek till skapandet.

Varje dag har tusen och åter tusen framtidsskådare som förutspår världens undergång - i sin helhet eller delhet - oåterkalleligt och ofrånkomligt fel.

Varje dag kan tusen vanliga människor samtala med tusen andra vanliga människor över hela världen, och varje gång någon säger någonting kan tusen goda idéer flöda som en kreativ impuls från detta enda yttrande. Varje dag pågår tusentals små konspirationer som vi inte kommer att höra talas om förrän de slår oss med häpnad - konspirationer om att göra världen bättre, i chattrum, på diskussionsforum, via sms, överallt.

Varje gång någon säger att någonting inte kan göras har någon annan redan kommit tre fjärdedelar på vägen med att göra det.

Nya tider. Goda tider.