Vad du kan göra

Det finns många gånger i livet då en känner sig ensam och maktlös. Då en betraktar världen och tänker att - whoa, den är skitstor, och jag är långt mindre än jag tror mig vara. Och att det därför är omöjligt att förändra saker och ting.

Vi skulle kunna kalla dem måndagar. Eller vardagar.

Men! Märkliga saker händer när till synes maktlösa människor befinner sig på samma plats. Ställ dig bara frågan - hur många maktlösa personer behöver samlas för att det helt plötsligt ska bli en folksamling, som kan ställa krav i egenskap av att vara många?

Färre än en tror. Och det genom att bara vara på plats.

Så om du någonsin känner dig maktlös - kom då ihåg att en maktlös plus en maktlös plus en maktlös plus en maktlös efter hand leder till att en hel del makt har råkat inträffa. Och att detta är lättare att åstadkomma nu än det någonsin varit tidigare.

Nya tider, goda tider.

Inledande nedräkning

Det svåraste med alla nya projekt är att komma igång.

Det har alltid varit så - och ju större det påbörjade har varit, desto svårare var det att ta det där första steget.

Vilket innebär att vi är i fenomenalt gott sällskap.

Rent sociologiskt gäller att det alltid är smått irrationellt för de tre första personerna att gå med på att göra någonting nytt. Det finns alltid någonting någon annan gör som verkar lovande, och att haka på det nya innebär något av en risk. Tänk om det nya inte fungerar, eller om en missar någonting som är bättre?

Det luriga här ligger i att den fjärde personen gör ett bättre val än de tre första, och att det därmed bara behövs att en övertygar tre personer om att någonting är en bra idé för att det ska bli en bra idé att sätta igång.

Det har alltid varit svårt att komma igång. Som tur är så finns det fler än tre personer i världen - vilket onekligen är en fenomenal början.

I händelse av vardag

Vi går alla omkring och oroar oss för saker och ting. Det kan handla om allt från velociraptorattacker till serverkraschar till att den vi är förälskad i ska glömma bort en till precis vad som helst under himmelen. Och som oroliga människor så ställer vi oss allt som oftast frågan - hur kan en förbereda sig på det värsta redan innan det börjat hända?

Tricket är att göra sådant som är bra även när katastrofen inte händer.

Den största delen av livet består trots allt av mellanlägen mellan katastrofer, och det finns ett egenvärde i att vara beredd även för dessa bättre tider.

Så om du oroar dig för att velociraptorer ska anfalla - sprintträna. Den bättre konditionen är alltid användbar. Om du oroar dig för serverkrascher - gör det till en vana att ta regelbundna dubbelbackups. Och om du oroar dig för att bli bortglömd - gör intressanta och spännande saker till vardags.

Det kan inte gå fel även när det går fel.

Sunt förnuft

Du behöver inte be om lov för att vara awesome.

So don't.

Att fira vardag

Det är torsdag. En vardag.

Det finns sedan länge en uppfattning om att det är okej att fira hel. Håll sabbaten helig, fira på lördagen och friday I'm in love. Men vardagarna är fortfarande vardagar, och lika gråa som alltid.

Såvida en inte firar vardag.

Skillnaden mellan vardag och helg ligger i att helgen utgör ett undantag, där en kan göra lite vad som faller en in. På vardagen gör en bara det en gör, och än mer det en måste göra. Mindre kreativ yta, kan tyckas.

Men att fira vardag kräver ingen kreativitet. Det kräver bara att en glömmer bort att vardagen är grå, och råkar halka in i det där firarläget. Inte i termer av att fira födelsedag eller att inte behöva gå upp i morgon, utan i de där små insikterna att - whoa, det finns fortfarande saker kvar i världen jag inte har gjort, och jag hinner göra dem! Världen är full av saker att göra, och med en liten liten förändring av vardagen skulle jag kunna börja göra dem redan idag.

Varje dag ett litet firande. Kanske två.

God morgon, torsdagen. Vad ska vi fira idag, tro?

Nya första intryck

En av de mer intressanta aspekterna av världen är att den är stor nog att innehålla fler exemplar av samma tanke. Vilket är bra vid de tillfällen då två likasinnade träffar varandra, men det blir också lite irriterande när det visar sig att någon annan redan tänkt den där nya, radikala tanken en just tänkte.

Och att denne någon gjorde det för två tusen år sedan.

Det gör det lite småsvårt att vara först med någonting. Det är alltid någon som hunnit före, om så än en gammal grek som nämner det i förbifarten. Det finns till och med en gammal tanke om att det egentligen inte finns någonting nytt under solen, alls.

Som tur är så behöver en inte vara först med att komma på en tanke för att vara först med att berätta om den. Världen är stor nog att innehålla fler exemplar av samma tanke, trots allt, och för en person som hör någonting nytt så är den tanken en ny tanke.

Du kanske inte var först med att komma på någonting. Men du var den förste som berättade för en medmänniska om samma någonting, och just där och då gjorde du dennes värld desto större genom att påpeka någonting de aldrig tänkt på förut.

En behöver inte vara ensam om en bra idé för att kunna förändra världen, trots allt.

Konsten att bli en idol

En idol är en bra sak att ha. En kan se upp till dem, försöka likna dem och på det stora hela följa deras exempel när det passar. Det ger vägledning, inspiration och en väg framåt när det annars hade kunnat vara svårnavigerat.

En idol är dock bara en bild av någon. Vi är alla bara människor, idoler included, och när vi idoliserar folk så överdriver vi deras gärning och generella awesomeness en smula.

Det är okej. Det ingår. De fungerar ändå som de ska, och om de lyckas vägleda en enda någon in på en bättre väg än de hade tagit annars så fyller idolbilden sin funktion.

Trots att idolen i fråga har vardagsproblem precis som alla andra.

Det spännande här är att du skulle kunna gå omkring och vara en idol, utan att egentligen veta om det. Genom att göra någonting bra skulle du kunna skapa en bild av dig som en generell bragörare, en som gör bra saker och som därmed är värd att efterlikna. Och om minst en någon känner att deras liv blivit bättre efter att ha följt ditt exempel -

Well. Det är kriteriet för att vara en god idol och en bra förebild.

Grattis. Du gör världen till en bättre plats.

En fråga om vana

En är, på det stora hela, vad en gör. Vi skulle kunna säga som Aristoteles att en människa är sina vanor, och att det därför är viktigt att tänka över dessa innan en går och blir någon en inte gillar.

Om du har för vana att vara vänlig i vardagen är du en vänlig person. Kanske inte helt överraskande, men ibland framstår även självklara saker i nytt ljus när de blir sagda.

En tendens hos vanor är att de brukar göra saker som inte är vanesaker smått ovanliga. De ingår inte i den vanliga rutinen, och blir undantagsfall - saker som händer ibland, men inte vanligtvis. En hamnar i autopilotläge, vilket är bra för ens "få saker gjorda"-kondition, men ibland lite för bekvämt för sitt eget bästa.

Vanans makt är stor, trots allt.

Ett sätt att kolla ifall en hamnat i bekvämlighetsläge är att ställa sig frågan - när gjorde jag någonting för första gången senast?

Det händer ju trots allt bara en gång. Ovanligt nog.

Drömuppfyllelse

De flesta av oss har drömmar, ambitioner och storslagna målsättningar som inte kommer att realiseras just idag. Kanske inte i morgon heller. Det är så det ska vara - om det går att göra på en eftermiddag så är det inte mycket till dröm.

Eller, kanske oftare, dumt att skjuta upp i onödan.

Ett exempel är att drömma om att bli författare. Kanske inom en viss genre, eller bara rent generellt. Vilket är lättare sagt än gjort, och därför också någonting som inte försöks särskilt ofta. Och skjuts undan till förmån för allt annat i vardagen.

Med resultatet att en aldrig riktigt kommer igång.

Ett enkelt sätt att göra det är att, varje dag, spendera fem minuter åt att göra det en vill. Att fem minuter om dagen leva ut den där drömmen - vare sig det handlar om att skriva, dansa, sjunga, leka med barnen, läsa den där boken eller what have you.

Fem minuter drömuppfyllelse om dagen. Det kan göras.

Varför vänta?

Vardaglig awesomeness

Ibland berättar mina medmänniskor för mig att jag påverkat dem. Sparkat dem i rätt riktning eller givit dem inspiration till storverk - eller helt enkelt förvandlat den där sega måndagen till någonting utöver det vanliga.

Jag brukar vanligtvis inte ha någon aning om vad jag gjort, men det verkar dumt att ställa folk till svars för deras spontana goda humör, så jag spelar med. Delad glädje är awesome, trots allt.


När det händer brukar jag tänka tillbaka på en viss föreläsning jag lyssnade till för några år sedan. Medan jag lyssnade kände jag hur världen bokstavligen förändrades, hur saker började framstå i nytt ljus och nya möjligheter öppnas. Typ så här.

När jag så berättade det för föreläsaren så stod det klart att det bara var en vanlig föreläsning för henom, någonting som fanns i raden av tusen vardagssaker som måste göras.

En viss asymmetri, med andra ord.

Denna asymmetri är en källa till hopp. Den innebär dels att jag kan fortsätta ha positiva okynneseffekter på mina medmänniskor, vilket alltid är bra. Men det innebär också att även du kan ha det, utan att veta om det. Bara genom att gå omkring och göra det där du gör.

Så keep doing it. :)

Diskvatten

Har ni tänkt på att diskvatten är en rätt märklig sak, egentligen? Det är smutsigt, men de saker som varit däri är, märkligt nog, rena.

Det skulle kunna sägas vara något av en metafor för livet i stort. En hamnar ibland i det där metafysiska diskvattnet, och allting runt omkring en är skit. Till och med en själv är skitig. Och ingenting, någonstans, säger att saker och ting kommer att bli bättre. Allting är vått, tungt och eländigt.

Förutom...

Förutom att folk kommer upp ur det där diskvattnet, good as new. En ny start, trots allt som envisas med att säga att det inte går. Det kanske inte är enkelt, det kanske inte sker över en natt, och en kommer förmodligen behöva hjälp under vägens gång - men.

Men.

Det kan göras. Och precis som med disk så är det svåraste alltid att komma igång.

Tempus fugit

Har ni tänkt på att en inte alltid är sig själv? En är inte ens alltid en enda person - en är, över tid, många personer. Både på lång sikt - en mognar och växer med tiden, trots allt. Men också på kort sikt - en är inte alltid densamme på morgonen som på kvällen.

Särskilt inte om en har humörsvängningar.

Det finns ungefär tre jag. Det ena är då-jag, vilket är en själv förr i tiden, oavsett om det rör sig om fem minuter eller fem år. Det är du, men det är samtidigt inte riktigt du, eftersom du nu skulle göra annorlunda än vad du gjorde då. Och, när det gäller dagboksanteckningar, kanske inte riktigt vill erkänna att det var du.

Det andra är nu-jaget. Som i nu-nu-nu-nu-nu-nu-nu. Det är det jag som tittar på de andra jagen och tänker "nämen kära värld..."

Det tredje är sen-jaget. Vilket är, well, sen. Om du sparar en kaka och äter den sen så är det inte du som äter den, utan sen-du. Som då är nu-du och - ehm, ni hajar.

Det roliga med att ha tre jag är att en kan lämna presenter åt sig själv. Som med kakor. Men en kan också titta tillbaka på sig själv, inse att en var något av en tölp - och skratta åt sig utan att för den delen ta åt sig någonting annat än lärdomen.

Ty en lär sig av sina misstag. Men en behöver inte begå misstaget att bo i det förflutna för att lära sig det.

Samtida strövartåg

En av de mer underutnyttjade aspekterna av internet är att det är fullt möjligt att upptäcka saker utan att egentligen leta efter dem. Det räcker med att välja en riktning om hålla sig till den, bara för att se vad som dyker upp.

En kan, exempelvis, slå upp ett random ord på Wikipedia och se var en hamnar efter tio minuter. Det är fullt möjligt att börja med en stekspade för att helt oförhappandes hamna vid slaget om Hastings - eller varför inte Godspeed You! Black Emperor?

Eller så kan en ta en slumpmässigt utvald blogg och utan större baktankar läsa inläggen rakt uppifrån och ner, bara för att se vem det är en råkat hamna hos. Vanligtvis framträder andra intryck än när en bara läser ett lösryckt inlägg.

Eller, om en har google-fu, så kan en leta upp någon vars samlade verk är utspridda över lite varstans och se vad som står att finna. Jag upptäckte, exempelvis, alldeles oförhappandes att Theodore Dalrymple har en lite småskrämmande stor nätvaro, vilket innebär massor av läsning för min del inom en mycket snar framtid.

Sammanfattningsvis? Internet är större än en tror det vara, och att säga att strövartågens tid är förbi missar de tusentals digitala strövartåg som människor företar sig - varje dag.

Goda människor, goda tider

Det finns människor i världen som får lite mindre uppskattning än de förtjänar. Det behövs ingen avancerad metodik för att klura ut detta - det räcker med att skriva en lista med de en uppskattar, och sedan jämföra denna lista med de en faktiskt går omkring och visar uppskattning mot till vardags.

Den ena listan kommer att bli kortare än de andra.

Vilket inte är någonting att skämmas för. Världen är trots allt full av awesome människor, och en skulle inte hinna visa uppskattning mot alla som förtjänar det ens om det var det enda en gjorde, non stop, hela livet.

Men en hinner onekligen göra det lite oftare till vardags. Inte genom stora gester och grandiosa fester, men väl genom små gester och, indeed, små fester.

Små konspirationer av uppskattning.

Det kan göras.

Stora världar, stora tankar

På den gamla tiden, innan motoriserad transport, var världen fruktansvärt mycket större. På gott och ont. Det tog förvisso för evigt att ta sig någonstans, men eftersom det gjorde det så var större delen av världen outforskad. Eller, rättare, eftersom de flesta stannade kvar på samma ställe större delen av sina liv, så var världen en väldigt stor och väldigt outforskad plats för de allra flesta.

Vilket innebär att den som hade modet eller möjligheten kunde välja en riktning, fortsätta gå i den och genom envishet upptäcka konstant nya platser. Utforska världen, steg för steg, utan att egentligen veta vad som komma skulle.

Nuförtida är det inte helt möjligt att göra detta. Dels finns det kartor som berättar precis vad som ligger runt hörnet, och dels så kommer en fram väldigt mycket fortare nu än då. Om resan är målet så har det moderna livet skurit ner på bäggedera.

Dock. Där den fysiska geografin har gett vika, har den mentala växt i omfång. Det är numera möjligt att hitta ett ämnesområde, välja en inriktning och hålla sig till denna utan att egentligen veta vad som komma skall. Bloggpolitik, urban sociologi, informatik, molekylärbiologi, Kopimism, korsstygnsknyppling? - envisas med endera av dem, och de kommer att ta dig till de mest oväntade av ställen.

Vissa säger att världen blir mindre. De ljuger. Den blir större, och tricket är att skapa sig mod och möjligheter nog att utforska den.

Steg för steg.

Vardagstriumfer

Tänk om livet vore lite mer som ett tevespel. Inte som ett sånt där gammalt, supersvårt tevespel, där en dör var femte sekund och som en behöver en episk fingerfärdighet of doom för att ens klara första banan på, utan som ett lite mer modernt sådant. Ett med achievements.

Tänk vad många sådana vi skulle förtjäna genom att bara gå omkring och göra saker.

Lyckas du blogga hundra dagar i rad? Win! Lyckas du förvandla en trälig måndagseftermiddag till ett oförglömligt ögonblick? Win! Lyckas du rädda en väns förhållande genom att fälla en godtrogen kommentar som ställer allt i nytt ljus? Epic win!

Det finns förvisso redan achievements för de större sakerna. Att bestiga Mount Everest, vinna nobelpriset eller bli miljonär räknas som informella sådana, men de tenderar att vara ganska okreativa. Att konfirmera sig, gifta sig och skaffa barn räknas också, men hur ofta händer det egentligen?

Grejen är att vi gör massor av nifty saker till vardags som får lite för lite erkännande för vårt eget bästa. Vi får våra medmänniskor att le, kommer med nya idéer, löser problem, ger uppmuntran och är på det stora hela rätt awesome att ha att göra med.

Och allt detta samtidigt som vi går omkring och gör allt det där andra som vi går omkring och gör utan at egentligen tänka på det.

Nu finns det förstås inga afk-achievements för de där små sakerna (än), men om de fanns så skulle vi väldigt snart ha fler av dem än vi har utrymme för.

Håll fast vid den tanken en stund.

En frisinnad affär

När jag beger mig ut i verkligheten och träder in i så kallade affärer brukar jag handla på ett enligt vissa lite småmärkligt vis. Jag bojkottar nämligen både kundvagnar och varukorgar, och gör därmed hela processen med att föra saker från hyllorna till kassorna till en väldigt personlig och handgriplig sak.

Detta för med sig att det blir oerhört svårt att slänga på ett extra paket flingor av bara farten, vilket min budget tackar mig något oerhört för i längden.

Att diskutera affärer och former av handlande i sådana har varit ett aktuellt ämne i dagarna. Det har gjorts analyser, dragits paralleller, förts långa resonemang, byggts bollhav och på det stora hela blivit rätt överkurs kring det hela. Det går tydligen - bevisligen! - att dra både många och långa slutsatser utifrån ett enkelt konstaterande. A, alltså B.

Där A är ett påstående och B är en brontoutläggning om meningen med livet, som kommer att börja konkurrera med Iliaden längdmässigt om en inte distraherar med någonting blänkande.

Vilket är hoppfullt, eftersom vi därmed aldrig, någonsin, ever kommer att behöva ha tråkigt igen. Allting vi gör är belagt och underbyggt av tusen olika meningar (i dubbel bemärkelse), och våra minsta nycker kan hålla oss upptagna i timmar. Att gå och handla blir helt plötsligt en episk resa in i samtiden som skulle få Magellan att framstå som en punkterad badanka i ett tomt badkar. Våra liv är awesome i sin detaljrikedom!

Eller så köper vi bara wienerbröd.

Det där med att tänka fritt är ändå rätt kul, trots allt.

Listifikt 3

Det som går upp, måste också röra sig nedåt. Det tar ibland längre tid än annars, men om det är någonting världen lär oss så är det att ingenting varar för evigt. Vilket i och för sig gör dessa listor till ett större spänningsmoment - det vore onekligen smått meningslöst att skriva dem om det stod (oför) efter samtliga, varje vecka.

Hursom. Here goes, veckans lista (inhämtad 6/3).

4. Henrik Alexandersson (oför)
11. Anna Troberg (+1)
14. Mina moderata karameller (+1)
15. Falkvinge on Infopolicy (-8)
17. Opassande (oför)
24. Jardenberg unedited (-1)
27. Christian Engström (+3)
29. Copyriot (-5)
34. Tianmi (+1)
40. Scaber Nestor  (+3)
41. Farmor Gun (+3)
42. Magnihasa (-8)
47. Oscar Swartz (-14)

Som alltid - skriv gärna en kommentar om du ser några märkligheter. Eller två. Eller känner att - ey, jag känner en som borde vara med! Plats finns, trots allt.

Om misstag

Har ni tänkt på att tillfälliga extraprislappar i affärer ibland är felstavade? Eller, rättare, alla former av lappar som ska informera om att saker tillfälligt är annorlunda, i alla former av omständigheter. Det skulle kunna gå att skapas en hemsida - det finns redan ett antal - vars enda syfte är att dokumentera felstavningar, grammatiska fel och andra språkliga konstigheter.

Det är hoppingivande.

Det innebär nämligen att allting inte alltid måste vara perfekt. En får göra misstag, en får göra fel. Världen går inte under.

Med andra ord är det fullt okej att sätta igång med det en gör utan att varje aspekt, nyans och detalj av ens görande är superperfekt. En behöver inte ha femdubbelkollat allt, tänkt på allt, säkrat allt; så länge ett minimum av det som behövs är på plats så är det bara att köra. Om det är viktigt så lär världen berätta om det när det blir aktuellt; när en väl varit igång ett tag så har en ju lärt sig saker, trots allt.

Tricket är, som alltid, att komma igång först. Och om andra kan komma undan med att inte vara perfekta, så kan vi det också.

Utgångspunkter

Vanans makt är stark. Så stark att det är lättare att behålla en vana som får en att rutinmässigt bestiga berg och åstadkomma monumentala bedrifter än att göra någonting annat. Det spelar ingen större roll vad det handlar om - en vana är en vana är en vana, och när hjulspåren väl är uppkörda så är det lätt att fortsätta rulla i dem.

Den som läser ett antal skildringar av historien bakom stora framgångar kommer inom loppet av några stycken sådana att börja se ett mönster. Det är bara marknadsavdelningar och PR-folk som försöker spinna det till att storheten var förutbestämd; den som frågar de inblandade direkt kommer oftare än inte att få svaret att det började som en kul grej eller en engångsföreteelse, och att det sedan fortsatte därifrån, ett litet steg i taget.

En av de vanligaste inledningarna är att det i början bara var ett par personer som tänkte att - hey, det här kanske kan vara kul att göra, vi provar! Och det fortsatte förmodligen att vara ett par personer som gjorde en kul grej, tills det blev någonting större. Och en vana.

Vanor är, å ena sidan, starka saker. Å andra sidan räcker det med en liten ansträngning och en liten konspiration för att sparka igång en sådan.

Tricket är, som alltid, att komma igång.