Vad du kan göra

Det finns många gånger i livet då en känner sig ensam och maktlös. Då en betraktar världen och tänker att - whoa, den är skitstor, och jag är långt mindre än jag tror mig vara. Och att det därför är omöjligt att förändra saker och ting.

Vi skulle kunna kalla dem måndagar. Eller vardagar.

Men! Märkliga saker händer när till synes maktlösa människor befinner sig på samma plats. Ställ dig bara frågan - hur många maktlösa personer behöver samlas för att det helt plötsligt ska bli en folksamling, som kan ställa krav i egenskap av att vara många?

Färre än en tror. Och det genom att bara vara på plats.

Så om du någonsin känner dig maktlös - kom då ihåg att en maktlös plus en maktlös plus en maktlös plus en maktlös efter hand leder till att en hel del makt har råkat inträffa. Och att detta är lättare att åstadkomma nu än det någonsin varit tidigare.

Nya tider, goda tider.

Inledande nedräkning

Det svåraste med alla nya projekt är att komma igång.

Det har alltid varit så - och ju större det påbörjade har varit, desto svårare var det att ta det där första steget.

Vilket innebär att vi är i fenomenalt gott sällskap.

Rent sociologiskt gäller att det alltid är smått irrationellt för de tre första personerna att gå med på att göra någonting nytt. Det finns alltid någonting någon annan gör som verkar lovande, och att haka på det nya innebär något av en risk. Tänk om det nya inte fungerar, eller om en missar någonting som är bättre?

Det luriga här ligger i att den fjärde personen gör ett bättre val än de tre första, och att det därmed bara behövs att en övertygar tre personer om att någonting är en bra idé för att det ska bli en bra idé att sätta igång.

Det har alltid varit svårt att komma igång. Som tur är så finns det fler än tre personer i världen - vilket onekligen är en fenomenal början.

I händelse av vardag

Vi går alla omkring och oroar oss för saker och ting. Det kan handla om allt från velociraptorattacker till serverkraschar till att den vi är förälskad i ska glömma bort en till precis vad som helst under himmelen. Och som oroliga människor så ställer vi oss allt som oftast frågan - hur kan en förbereda sig på det värsta redan innan det börjat hända?

Tricket är att göra sådant som är bra även när katastrofen inte händer.

Den största delen av livet består trots allt av mellanlägen mellan katastrofer, och det finns ett egenvärde i att vara beredd även för dessa bättre tider.

Så om du oroar dig för att velociraptorer ska anfalla - sprintträna. Den bättre konditionen är alltid användbar. Om du oroar dig för serverkrascher - gör det till en vana att ta regelbundna dubbelbackups. Och om du oroar dig för att bli bortglömd - gör intressanta och spännande saker till vardags.

Det kan inte gå fel även när det går fel.

Sunt förnuft

Du behöver inte be om lov för att vara awesome.

So don't.

Att fira vardag

Det är torsdag. En vardag.

Det finns sedan länge en uppfattning om att det är okej att fira hel. Håll sabbaten helig, fira på lördagen och friday I'm in love. Men vardagarna är fortfarande vardagar, och lika gråa som alltid.

Såvida en inte firar vardag.

Skillnaden mellan vardag och helg ligger i att helgen utgör ett undantag, där en kan göra lite vad som faller en in. På vardagen gör en bara det en gör, och än mer det en måste göra. Mindre kreativ yta, kan tyckas.

Men att fira vardag kräver ingen kreativitet. Det kräver bara att en glömmer bort att vardagen är grå, och råkar halka in i det där firarläget. Inte i termer av att fira födelsedag eller att inte behöva gå upp i morgon, utan i de där små insikterna att - whoa, det finns fortfarande saker kvar i världen jag inte har gjort, och jag hinner göra dem! Världen är full av saker att göra, och med en liten liten förändring av vardagen skulle jag kunna börja göra dem redan idag.

Varje dag ett litet firande. Kanske två.

God morgon, torsdagen. Vad ska vi fira idag, tro?

Nya första intryck

En av de mer intressanta aspekterna av världen är att den är stor nog att innehålla fler exemplar av samma tanke. Vilket är bra vid de tillfällen då två likasinnade träffar varandra, men det blir också lite irriterande när det visar sig att någon annan redan tänkt den där nya, radikala tanken en just tänkte.

Och att denne någon gjorde det för två tusen år sedan.

Det gör det lite småsvårt att vara först med någonting. Det är alltid någon som hunnit före, om så än en gammal grek som nämner det i förbifarten. Det finns till och med en gammal tanke om att det egentligen inte finns någonting nytt under solen, alls.

Som tur är så behöver en inte vara först med att komma på en tanke för att vara först med att berätta om den. Världen är stor nog att innehålla fler exemplar av samma tanke, trots allt, och för en person som hör någonting nytt så är den tanken en ny tanke.

Du kanske inte var först med att komma på någonting. Men du var den förste som berättade för en medmänniska om samma någonting, och just där och då gjorde du dennes värld desto större genom att påpeka någonting de aldrig tänkt på förut.

En behöver inte vara ensam om en bra idé för att kunna förändra världen, trots allt.

Konsten att bli en idol

En idol är en bra sak att ha. En kan se upp till dem, försöka likna dem och på det stora hela följa deras exempel när det passar. Det ger vägledning, inspiration och en väg framåt när det annars hade kunnat vara svårnavigerat.

En idol är dock bara en bild av någon. Vi är alla bara människor, idoler included, och när vi idoliserar folk så överdriver vi deras gärning och generella awesomeness en smula.

Det är okej. Det ingår. De fungerar ändå som de ska, och om de lyckas vägleda en enda någon in på en bättre väg än de hade tagit annars så fyller idolbilden sin funktion.

Trots att idolen i fråga har vardagsproblem precis som alla andra.

Det spännande här är att du skulle kunna gå omkring och vara en idol, utan att egentligen veta om det. Genom att göra någonting bra skulle du kunna skapa en bild av dig som en generell bragörare, en som gör bra saker och som därmed är värd att efterlikna. Och om minst en någon känner att deras liv blivit bättre efter att ha följt ditt exempel -

Well. Det är kriteriet för att vara en god idol och en bra förebild.

Grattis. Du gör världen till en bättre plats.

En fråga om vana

En är, på det stora hela, vad en gör. Vi skulle kunna säga som Aristoteles att en människa är sina vanor, och att det därför är viktigt att tänka över dessa innan en går och blir någon en inte gillar.

Om du har för vana att vara vänlig i vardagen är du en vänlig person. Kanske inte helt överraskande, men ibland framstår även självklara saker i nytt ljus när de blir sagda.

En tendens hos vanor är att de brukar göra saker som inte är vanesaker smått ovanliga. De ingår inte i den vanliga rutinen, och blir undantagsfall - saker som händer ibland, men inte vanligtvis. En hamnar i autopilotläge, vilket är bra för ens "få saker gjorda"-kondition, men ibland lite för bekvämt för sitt eget bästa.

Vanans makt är stor, trots allt.

Ett sätt att kolla ifall en hamnat i bekvämlighetsläge är att ställa sig frågan - när gjorde jag någonting för första gången senast?

Det händer ju trots allt bara en gång. Ovanligt nog.

Drömuppfyllelse

De flesta av oss har drömmar, ambitioner och storslagna målsättningar som inte kommer att realiseras just idag. Kanske inte i morgon heller. Det är så det ska vara - om det går att göra på en eftermiddag så är det inte mycket till dröm.

Eller, kanske oftare, dumt att skjuta upp i onödan.

Ett exempel är att drömma om att bli författare. Kanske inom en viss genre, eller bara rent generellt. Vilket är lättare sagt än gjort, och därför också någonting som inte försöks särskilt ofta. Och skjuts undan till förmån för allt annat i vardagen.

Med resultatet att en aldrig riktigt kommer igång.

Ett enkelt sätt att göra det är att, varje dag, spendera fem minuter åt att göra det en vill. Att fem minuter om dagen leva ut den där drömmen - vare sig det handlar om att skriva, dansa, sjunga, leka med barnen, läsa den där boken eller what have you.

Fem minuter drömuppfyllelse om dagen. Det kan göras.

Varför vänta?

Vardaglig awesomeness

Ibland berättar mina medmänniskor för mig att jag påverkat dem. Sparkat dem i rätt riktning eller givit dem inspiration till storverk - eller helt enkelt förvandlat den där sega måndagen till någonting utöver det vanliga.

Jag brukar vanligtvis inte ha någon aning om vad jag gjort, men det verkar dumt att ställa folk till svars för deras spontana goda humör, så jag spelar med. Delad glädje är awesome, trots allt.


När det händer brukar jag tänka tillbaka på en viss föreläsning jag lyssnade till för några år sedan. Medan jag lyssnade kände jag hur världen bokstavligen förändrades, hur saker började framstå i nytt ljus och nya möjligheter öppnas. Typ så här.

När jag så berättade det för föreläsaren så stod det klart att det bara var en vanlig föreläsning för henom, någonting som fanns i raden av tusen vardagssaker som måste göras.

En viss asymmetri, med andra ord.

Denna asymmetri är en källa till hopp. Den innebär dels att jag kan fortsätta ha positiva okynneseffekter på mina medmänniskor, vilket alltid är bra. Men det innebär också att även du kan ha det, utan att veta om det. Bara genom att gå omkring och göra det där du gör.

Så keep doing it. :)

Diskvatten

Har ni tänkt på att diskvatten är en rätt märklig sak, egentligen? Det är smutsigt, men de saker som varit däri är, märkligt nog, rena.

Det skulle kunna sägas vara något av en metafor för livet i stort. En hamnar ibland i det där metafysiska diskvattnet, och allting runt omkring en är skit. Till och med en själv är skitig. Och ingenting, någonstans, säger att saker och ting kommer att bli bättre. Allting är vått, tungt och eländigt.

Förutom...

Förutom att folk kommer upp ur det där diskvattnet, good as new. En ny start, trots allt som envisas med att säga att det inte går. Det kanske inte är enkelt, det kanske inte sker över en natt, och en kommer förmodligen behöva hjälp under vägens gång - men.

Men.

Det kan göras. Och precis som med disk så är det svåraste alltid att komma igång.

Tempus fugit

Har ni tänkt på att en inte alltid är sig själv? En är inte ens alltid en enda person - en är, över tid, många personer. Både på lång sikt - en mognar och växer med tiden, trots allt. Men också på kort sikt - en är inte alltid densamme på morgonen som på kvällen.

Särskilt inte om en har humörsvängningar.

Det finns ungefär tre jag. Det ena är då-jag, vilket är en själv förr i tiden, oavsett om det rör sig om fem minuter eller fem år. Det är du, men det är samtidigt inte riktigt du, eftersom du nu skulle göra annorlunda än vad du gjorde då. Och, när det gäller dagboksanteckningar, kanske inte riktigt vill erkänna att det var du.

Det andra är nu-jaget. Som i nu-nu-nu-nu-nu-nu-nu. Det är det jag som tittar på de andra jagen och tänker "nämen kära värld..."

Det tredje är sen-jaget. Vilket är, well, sen. Om du sparar en kaka och äter den sen så är det inte du som äter den, utan sen-du. Som då är nu-du och - ehm, ni hajar.

Det roliga med att ha tre jag är att en kan lämna presenter åt sig själv. Som med kakor. Men en kan också titta tillbaka på sig själv, inse att en var något av en tölp - och skratta åt sig utan att för den delen ta åt sig någonting annat än lärdomen.

Ty en lär sig av sina misstag. Men en behöver inte begå misstaget att bo i det förflutna för att lära sig det.

Samtida strövartåg

En av de mer underutnyttjade aspekterna av internet är att det är fullt möjligt att upptäcka saker utan att egentligen leta efter dem. Det räcker med att välja en riktning om hålla sig till den, bara för att se vad som dyker upp.

En kan, exempelvis, slå upp ett random ord på Wikipedia och se var en hamnar efter tio minuter. Det är fullt möjligt att börja med en stekspade för att helt oförhappandes hamna vid slaget om Hastings - eller varför inte Godspeed You! Black Emperor?

Eller så kan en ta en slumpmässigt utvald blogg och utan större baktankar läsa inläggen rakt uppifrån och ner, bara för att se vem det är en råkat hamna hos. Vanligtvis framträder andra intryck än när en bara läser ett lösryckt inlägg.

Eller, om en har google-fu, så kan en leta upp någon vars samlade verk är utspridda över lite varstans och se vad som står att finna. Jag upptäckte, exempelvis, alldeles oförhappandes att Theodore Dalrymple har en lite småskrämmande stor nätvaro, vilket innebär massor av läsning för min del inom en mycket snar framtid.

Sammanfattningsvis? Internet är större än en tror det vara, och att säga att strövartågens tid är förbi missar de tusentals digitala strövartåg som människor företar sig - varje dag.

Goda människor, goda tider

Det finns människor i världen som får lite mindre uppskattning än de förtjänar. Det behövs ingen avancerad metodik för att klura ut detta - det räcker med att skriva en lista med de en uppskattar, och sedan jämföra denna lista med de en faktiskt går omkring och visar uppskattning mot till vardags.

Den ena listan kommer att bli kortare än de andra.

Vilket inte är någonting att skämmas för. Världen är trots allt full av awesome människor, och en skulle inte hinna visa uppskattning mot alla som förtjänar det ens om det var det enda en gjorde, non stop, hela livet.

Men en hinner onekligen göra det lite oftare till vardags. Inte genom stora gester och grandiosa fester, men väl genom små gester och, indeed, små fester.

Små konspirationer av uppskattning.

Det kan göras.

Stora världar, stora tankar

På den gamla tiden, innan motoriserad transport, var världen fruktansvärt mycket större. På gott och ont. Det tog förvisso för evigt att ta sig någonstans, men eftersom det gjorde det så var större delen av världen outforskad. Eller, rättare, eftersom de flesta stannade kvar på samma ställe större delen av sina liv, så var världen en väldigt stor och väldigt outforskad plats för de allra flesta.

Vilket innebär att den som hade modet eller möjligheten kunde välja en riktning, fortsätta gå i den och genom envishet upptäcka konstant nya platser. Utforska världen, steg för steg, utan att egentligen veta vad som komma skulle.

Nuförtida är det inte helt möjligt att göra detta. Dels finns det kartor som berättar precis vad som ligger runt hörnet, och dels så kommer en fram väldigt mycket fortare nu än då. Om resan är målet så har det moderna livet skurit ner på bäggedera.

Dock. Där den fysiska geografin har gett vika, har den mentala växt i omfång. Det är numera möjligt att hitta ett ämnesområde, välja en inriktning och hålla sig till denna utan att egentligen veta vad som komma skall. Bloggpolitik, urban sociologi, informatik, molekylärbiologi, Kopimism, korsstygnsknyppling? - envisas med endera av dem, och de kommer att ta dig till de mest oväntade av ställen.

Vissa säger att världen blir mindre. De ljuger. Den blir större, och tricket är att skapa sig mod och möjligheter nog att utforska den.

Steg för steg.

Vardagstriumfer

Tänk om livet vore lite mer som ett tevespel. Inte som ett sånt där gammalt, supersvårt tevespel, där en dör var femte sekund och som en behöver en episk fingerfärdighet of doom för att ens klara första banan på, utan som ett lite mer modernt sådant. Ett med achievements.

Tänk vad många sådana vi skulle förtjäna genom att bara gå omkring och göra saker.

Lyckas du blogga hundra dagar i rad? Win! Lyckas du förvandla en trälig måndagseftermiddag till ett oförglömligt ögonblick? Win! Lyckas du rädda en väns förhållande genom att fälla en godtrogen kommentar som ställer allt i nytt ljus? Epic win!

Det finns förvisso redan achievements för de större sakerna. Att bestiga Mount Everest, vinna nobelpriset eller bli miljonär räknas som informella sådana, men de tenderar att vara ganska okreativa. Att konfirmera sig, gifta sig och skaffa barn räknas också, men hur ofta händer det egentligen?

Grejen är att vi gör massor av nifty saker till vardags som får lite för lite erkännande för vårt eget bästa. Vi får våra medmänniskor att le, kommer med nya idéer, löser problem, ger uppmuntran och är på det stora hela rätt awesome att ha att göra med.

Och allt detta samtidigt som vi går omkring och gör allt det där andra som vi går omkring och gör utan at egentligen tänka på det.

Nu finns det förstås inga afk-achievements för de där små sakerna (än), men om de fanns så skulle vi väldigt snart ha fler av dem än vi har utrymme för.

Håll fast vid den tanken en stund.

En frisinnad affär

När jag beger mig ut i verkligheten och träder in i så kallade affärer brukar jag handla på ett enligt vissa lite småmärkligt vis. Jag bojkottar nämligen både kundvagnar och varukorgar, och gör därmed hela processen med att föra saker från hyllorna till kassorna till en väldigt personlig och handgriplig sak.

Detta för med sig att det blir oerhört svårt att slänga på ett extra paket flingor av bara farten, vilket min budget tackar mig något oerhört för i längden.

Att diskutera affärer och former av handlande i sådana har varit ett aktuellt ämne i dagarna. Det har gjorts analyser, dragits paralleller, förts långa resonemang, byggts bollhav och på det stora hela blivit rätt överkurs kring det hela. Det går tydligen - bevisligen! - att dra både många och långa slutsatser utifrån ett enkelt konstaterande. A, alltså B.

Där A är ett påstående och B är en brontoutläggning om meningen med livet, som kommer att börja konkurrera med Iliaden längdmässigt om en inte distraherar med någonting blänkande.

Vilket är hoppfullt, eftersom vi därmed aldrig, någonsin, ever kommer att behöva ha tråkigt igen. Allting vi gör är belagt och underbyggt av tusen olika meningar (i dubbel bemärkelse), och våra minsta nycker kan hålla oss upptagna i timmar. Att gå och handla blir helt plötsligt en episk resa in i samtiden som skulle få Magellan att framstå som en punkterad badanka i ett tomt badkar. Våra liv är awesome i sin detaljrikedom!

Eller så köper vi bara wienerbröd.

Det där med att tänka fritt är ändå rätt kul, trots allt.

Listifikt 3

Det som går upp, måste också röra sig nedåt. Det tar ibland längre tid än annars, men om det är någonting världen lär oss så är det att ingenting varar för evigt. Vilket i och för sig gör dessa listor till ett större spänningsmoment - det vore onekligen smått meningslöst att skriva dem om det stod (oför) efter samtliga, varje vecka.

Hursom. Here goes, veckans lista (inhämtad 6/3).

4. Henrik Alexandersson (oför)
11. Anna Troberg (+1)
14. Mina moderata karameller (+1)
15. Falkvinge on Infopolicy (-8)
17. Opassande (oför)
24. Jardenberg unedited (-1)
27. Christian Engström (+3)
29. Copyriot (-5)
34. Tianmi (+1)
40. Scaber Nestor  (+3)
41. Farmor Gun (+3)
42. Magnihasa (-8)
47. Oscar Swartz (-14)

Som alltid - skriv gärna en kommentar om du ser några märkligheter. Eller två. Eller känner att - ey, jag känner en som borde vara med! Plats finns, trots allt.

Om misstag

Har ni tänkt på att tillfälliga extraprislappar i affärer ibland är felstavade? Eller, rättare, alla former av lappar som ska informera om att saker tillfälligt är annorlunda, i alla former av omständigheter. Det skulle kunna gå att skapas en hemsida - det finns redan ett antal - vars enda syfte är att dokumentera felstavningar, grammatiska fel och andra språkliga konstigheter.

Det är hoppingivande.

Det innebär nämligen att allting inte alltid måste vara perfekt. En får göra misstag, en får göra fel. Världen går inte under.

Med andra ord är det fullt okej att sätta igång med det en gör utan att varje aspekt, nyans och detalj av ens görande är superperfekt. En behöver inte ha femdubbelkollat allt, tänkt på allt, säkrat allt; så länge ett minimum av det som behövs är på plats så är det bara att köra. Om det är viktigt så lär världen berätta om det när det blir aktuellt; när en väl varit igång ett tag så har en ju lärt sig saker, trots allt.

Tricket är, som alltid, att komma igång först. Och om andra kan komma undan med att inte vara perfekta, så kan vi det också.

Utgångspunkter

Vanans makt är stark. Så stark att det är lättare att behålla en vana som får en att rutinmässigt bestiga berg och åstadkomma monumentala bedrifter än att göra någonting annat. Det spelar ingen större roll vad det handlar om - en vana är en vana är en vana, och när hjulspåren väl är uppkörda så är det lätt att fortsätta rulla i dem.

Den som läser ett antal skildringar av historien bakom stora framgångar kommer inom loppet av några stycken sådana att börja se ett mönster. Det är bara marknadsavdelningar och PR-folk som försöker spinna det till att storheten var förutbestämd; den som frågar de inblandade direkt kommer oftare än inte att få svaret att det började som en kul grej eller en engångsföreteelse, och att det sedan fortsatte därifrån, ett litet steg i taget.

En av de vanligaste inledningarna är att det i början bara var ett par personer som tänkte att - hey, det här kanske kan vara kul att göra, vi provar! Och det fortsatte förmodligen att vara ett par personer som gjorde en kul grej, tills det blev någonting större. Och en vana.

Vanor är, å ena sidan, starka saker. Å andra sidan räcker det med en liten ansträngning och en liten konspiration för att sparka igång en sådan.

Tricket är, som alltid, att komma igång.

Normalitetens onormalitet

Har ni tänkt på att det egentligen finns väldigt många jobb? Väldigt många sorters jobb, that is. Om en skulle försöka sig på att lista alla jobb som finns så skulle det bli en väldigt lång lista. Först skulle sådana självklara jobb som brandman, radiopratare, bibliotekarie och bilmekaniker uppenbara sig, men när en väl lyckats ta sig förbi de uppenbara sakerna så blir saker helt plötsligt väldigt diversifierade.

Försäljningsassistent, spökskrivare, php-modifierare, konstrestaurerare, undulatexpert, massageterapeututbildare, delikatessbagerispecialist, oboestämmare - det finns inte direkt någon brist på yrkesbeskrivningar att leva upp till.

Om det någonsin blev av att någon skrev en sån här lista så skulle den innehålla väldigt många ögonblick där vi läsare tänker att - whoa, finns sådana på riktigt?

Sociologerna skulle förmodligen säga att detta beror på en ökad arbetsdelning till följd av modernitetens behov av specialiserad arbetskraft, och att den individualisering som följer har tonvis med sociala och samhälleliga effekter som vi till vardags inte tänker särskilt mycket på.

En av dessa är hela grejen med normalitet. Vi har, å ena sidan, en episkt lång lista som bara nämner de många tusen saker en kan göra i arbetslivet. Och, å andra sidan, en förväntan om att det bara finns ett sätt att vara normal på.

Now, det krävs ingen magisterexamen i någonting för att inse att väldigt många av de listade jobben kommer att avvika från normaliteten en smula. De flesta, faktiskt, på något vis. Vilket då innebär att det antingen finns väldigt många dokumenterade avvikelser, eller att hela grejen bara är en bluff som inte tar hänsyn till verkligheten så som den faktiskt är.

Ty det är oerhört svårt att gå med på att balettinstruktörerna, demokratiutredarna och bollhavsdekoratörerna alla skulle vara identiska med varandra, när en tagit sig förbi yrkesrollen.

Normalitetsbegreppet känns oerhört missanpassat till dagens samhälle. Vi vet att den där listan med möjliga sätt att vara finns, och vi vet att samhället - på alla plan - har behov av väldigt många olika sorters människor. Hela grejen med att vara normal eller onormal faller på sin egen orimlighet - när samhällets normaltillstånd är en oändlig diversifiering så är det smått onormalt att vara normal.

Det känns betryggande. Det går inte att vara onormal, eftersom det alltid finns någonstans där en är helt normal. Och således går det inte att göra fel.

Med andra ord - vill du göra någonting, go for it. Normaliteten tar hand om sig själv.

Knufflistighet 2

Folk är i rörelse. Inte bara i termer av att de konspirerar med varandra och får saker gjorda genom att inse att de kan göras, utan även listmässigt. Vissa rör sig uppåt, andra ligger still. Sagor från livbåten, som förra veckan stilla guppade på plats 37, ligger numera i hamn på plats 81. Dramatik är bara förnamnet, och det verkar som att rekordslageri vi skrev om förra gången tycks ha tagit sig kreativa former redan så här andra gången.

Hursom. Här kommer, med pompa och vissa inslag av ståt, veckans lista (sammanställd 26/2), med förändring från förra veckan inom parantes.

4. Henrik Alexandersson (oför)
7. Falkvinge on Infopolicy (oför)
12. Anna Troberg (oför)
15. Mina moderata karameller (+1)
17. Opassande (+1)
22. Jardenberg unedited (+1)
24. Copyriot (+2)
30. Christian Engström (oför)
33. Oscar Swartz (-1)
34. Magnihasa (oför)
25. Tianmi (-11)
44. Farmor Gun (-13)
43. Scaber Nestor  (+2)
44. JMW Kommunikation (+2)


Som alltid - skriv gärna en kommentar om du ser några märkligheter. Eller två. Eller känner att - ey, jag känner en som borde vara med! Plats finns, trots allt.

Sociala sammanhang

Det finns många situationer i vår vardag där vi befinner oss i närheten av andra människor. I affären, i föreläsningssalen, på tunnelbanan. Vi kanske eller kanske inte pratar med andra som råkar befinna sig just där och då, men vi befinner oss. Och de befinner sig. Samtidigt.

Det är något av ett intelligenstest.

Ni ser, minst en av de andra som befinner sig har någonting du behöver. Och du har någonting minst en annan behöver. Det enda som behöver tillsättas är lite samordning, och sedan kommer lösningen uppenbaras till ett antal av de vardagsproblem som oundvikligen finns där människor finns.

Tricket är att komma på tanken att det skulle kunna göras.

Det kan göras.

Den mänskliga faktorn

Många gånger händer det att goda idéer hindras på grund av att de sägs vara omöjliga. Särskilt när det gäller bra idéer på stor skala - det kan handla om att de sägs vara för dyra, människorna sägs vara för konservativa, eller resurserna för knappa. Eller så är det politiska läget så stenlåst att ingenting skulle kunna göras ens om alla kom överens att aktivt sträva efter samma mål i perfekt harmoni. Eller liknande.

Samtidigt vet vi att det finns en hel del problem där ute i världen som skulle må bra av att lösas med hjälp av bra idéer. Fråga vilken engagerad ungdom som helst så kommer du att få en hel lista med dem - energiproblem, svält, epidemier, fattigdom, krig,

En skulle nästan kunna tro att apokalypsens fyra ryttare var ute på strövartåg i världen.

Som tur är så är det inte en extern kraft som okynnesbestämt sig för att göra världen tjurig för oss. Det är vi själva som gjort det, av egna meriter och av egen kraft. Och detta är en bra sak.

Ni ser, om det hade varit apokalypsens fyra ryttare som varit ute på strövartåg så hade det inte varit så mycket vi kunnat göra åt dem. De hade inträffat när de inträffar, och det vore inte mycket att göra åt saken annat än att försöka skademinimera; när mytomspunna, metafysiska krafter får för sig att göra världen tjurig så är det världen som anpassar sig, snarare än tvärtom. Vilket är en svår utgångspunkt att arbeta från.

Men det är inte yttre faktorer som ställer till det. Det är inre, sociala, mellanmänskliga sådana som gör det. Och detta är en bra sak, i och med att vi människor har blivit fenomenalt bra på att göra mellanmänskliga saker de senaste miljoner åren.

Om det bara är pengar det handlar om, så finns det tilltäckligt mycket pengar i världen för att göra närmast vad som helst. Under finanskrisens mer stimulerande dagar användes 700 miljarder dollar för att vända skutan åt rätt håll igen - i amerikat enbart. Att säga att det inte finns pengar för att fixa globala problem är bara löjligt, och har ingen som helst grund i någon som helst verklighet. Pengar finns.

Om det bara är människors åsikter det handlar om, så finns det tillräckligt med PR-människor och spinndoktorer för att förändra dessa åt vilket håll som helst. Varje år spenderas miljarder kronor och arbetstimmar åt den ädla konsten att övertyga folk om att göra saker de inte vill göra. Definitionen av reklam är just förmågan att få folk att göra saker de inte vill göra - om de ville göra det så skulle en inte behöva göra reklam för det - och med tanke på hur effektiva våra experter blivit så finns alla möjligheter att förändra människors åsikter.

Om det bara är resurser det handlar om, så handlar det vanligtvis inte om tillgång så mycket som distribution. Det finns, exempelvis, tillräckligt mycket mat för att mätta alla hungriga, och sen lite till. Det finns också tillräckligt med sol-, vind-, vatten- och kärnenergi för att täcka alla behov. Svårigheten är inte att få tag på saker, utan att få ut dem till folk.

Kort sagt - de problem vi möter är inte metafysiska och ohanterliga, utan sociala och hanterbara. Vilket på intet sätt är att säga att de är enkla, men väl att de är lösbara. De ligger i den mellanmänskliga domänen, och är som sådana inom ramen för vad som kan göras. Det är inga underverk som måste göras, inga gudar som måste blidkas, inga element som måste tämjas, inga demoner som måste dräpas.

Bara människor.

Det kan göras.

En knuff framåt

När det gäller statistik så finns det alltid en intressant period som måste tas i extra stort beaktande, och det är tiden före statistiken började göras. Särskilt när det gäller för rent empiriska data, så som väder - den där första dagen en börjar mäta vatten, vind och temperaturer kommer att vara en fenomenalt rekordbrytande dag. ALLT är det nya rekordet, det högsta som någonsin uppmätts! Det är den blåsigaste, molnigaste, soligaste, varmaste, kallaste, längsta, kortaste, bästa och mesta dagen någonsin!

Vilket då innebär att alla eventuella första gånger helt enkelt får erkänna att alla resultat är awesome, rakt av, utan vidare.

Det är med andra ord dags att slå ett par rekord - efter några ord om urvalet. Det vore i och för sig intressant med en sammanställning av hur folk rör sig knuffledes rent generellt, men i egenskap av att vara en temablogg så behövs en avgränsning i enlighet med detta tema. Eftersom det har varit en populär sport att kalla ungefär alla i Piratpartiet för naiva dumpositivister så är det logiskt att de kommer med på walkover. Eftersom framtiden inte är en partsinlaga så är det dessutom logiskt att ta med ett par andra bloggare som skriver om våra nya, goda tider - särskilt då när det gäller människors förmågor att kommunicera och konspirera.

Så. Rekordslageri - med fanfar och allt.

4. Henrik Alexandersson
7. Falkvinge on Infopolicy
12. Anna Troberg
16. Mina moderata karameller
18. Opassande
24. Jardenberg unedited
25. Tianmi
26. Copyriot
30. Christian Engström
31. Farmor Gun
32. Oscar Swartz
34. Magnihasa
37. Sagor från livbåten
45. Scaber Nestor
49. JMW Kommunikation

Så. Nyoptimisms första veckoliga knufflista, i all enkelhet. Om jag missat någon, slarvat med stavningen eller använt ordet "positivist" på ett sätt som inte är helt korrekt, så skriv gärna en kommentar.

Eller två. Plats finns.

Lysande poesi

När de första elledningarna installerades i folks hem så var inte deras huvudsyfte att bringa in elektricitet till sammanhanget. Det kan tyckas märkligt, men det var inte energin som var i blickfånget, utan ljuset. Nyheten i det hela var inte att det just hade börjats byggas en global energimotorväg där elektronerna kan flöda fritt för världen, utan att det helt plötsligt inte var lika viktigt huruvida det var dag eller natt längre. Helt plötsligt fanns ljus om nätterna, och det förändrade långt mer än vi idag riktigt förstår.

De första elledningarna var således inte elledningar, utan snarare ljusledningar; den enda anledningen de drogs kors och tvärs var för att lysa upp sina nya hem. Det var inte helt ovanligt att eluttaget inte var någonting annat än en plats att skruva i glödlampan - bokstavligt talat.

Efter hand började det vagt förnimmas att det fanns mer i de där ledningarna än bara en ljusare vardag. Tanken att det skulle kunna gå att driva även andra sorters apparater började sakta men långsamt slå rot, och över tid byggdes maskiner som kunde interagera med lamputtagen på samma vis som vi idag känner ett eluttag.

Det är värt att nämna att det bland de allra första maskinerna fanns tvättmaskiner som var direkt livsfarliga. Olyckor inträffade.

Gamla tider; andra tider.

Det är svårt att tänka sig tillbaka till den tiden och verkligen förstå vad ljusets - och elektricitetens - intåg i vardagen betydde för folk. Och, än mer, hur människor inte kunde se el som någonting banalt. Det är en övning i kontraintuitiv poesi att läsa skildringar av elektricitetens underverk från dess nybehags dagar.

När internet var nytt talades det om att vi börjat byggas en global informationsmotorväg där elektronerna kan flöda fritt för världen. Att säga att internet var hypat är lite som att säga att det finns vatten i havet - det är förvisso sant, men "vatten" enbart beskriver inte de omständigheter som gör det möjligt för ett "hav" att finnas. Det är underbart att gå tillbaka till (främst nittiotalets) extrema hyperoptimism rörande de möjligheter internet medförde och kommer att medföra. Inte för att se ifall de hade rätt eller fel i sina förutsägelser, utan för att kunna känna stämningen kring det hela.

Och, inte minst, eftersom de redan nu börjat förvandlas till övningar i kontraintuitiv poesi. Särskilt för de yngre bland oss.

All hype och framtidsoptimism till trots, så är vi fortfarande kvar vid stadiet där vi sakta men långsamt börjar inse att vi kan plugga in någonting annat än glödlampor i ljusledningarna. På något kollektivt undermedvetet plan börjar en diffus förnimmelse av en möjlighet antyda sin existens, men som historien visar så är det bara marknadsförare som med någon som helst säkerhet säger att det kommer att gå på ett visst sätt. Vanligtvis med en mycket övertydlig produktplacering.

Den mer försiktiga approachen är att säga att vi faktiskt inte vet vad som komma skall, men att det visar alla tecken på att bli precis lika stort som med ljusledningarna. Förvisso kommer den här omgångens livsfarliga diskmaskiner att uppstå i någon form - varje ny teknologi som används bringar med sig sina egna uppsättningar av potentiella olyckor - men det ligger i sakens natur att det som komma skall kommer att vara självklart när det väl är här, och att det vi säger nu kommer att bli en väldigt intressant övning i kontraintuitiv poesi.

Och, än mer, så kommer vi förmodligen att vara där när det händer.

Nya tider, goda tider.

Små konspirationer

Det är något av en hemlighet, men varje dag sker tusentals små konspirationer runt omkring oss. Små grupper bestämmer sig för att göra saker - var där klockan x, ta med y, glöm inte att göra z! Oh, och glöm inte att hälsa!

En lite större hemlighet är att det inte krävs så mycket för att kunna konspirera. Det räcker med att två personer kommer överens om någonting för att konspiration ska uppstå. Tröskeln är med andra ord väldigt låg.

Många tänker på storskaliga samordningar omfattandes många organisationer i syfte att åstadkomma någon slags förändring när de hör ordet "konspiration". Men det är bara den dramatiska versionen; de allra flesta sker till vardags i sådana omständigheter att även vi kan spela huvudrollerna. Och eftersom vi kan spela huvudrollen i en konspiration, så kan vi också lyckas med dem.

En av de vanligaste bland de mindre konspirationerna är förstås att ett par personer kommer överens om att överraska någon på dennes födelsedag. Födelsedagar är sådana dagar då vanliga regler inte gäller lika hårt som annars, och det är därför tillåtet att anstränga sig mer än vanligt för att göra det som ska göras. Konspirationer orsakar förändringar, och det oftast när läget förändrats.

Många tänker på storskaliga och övergripande processer som helt okynnes byter riktning när de tänker på förändring. Saker som är svåra att påverka men som påverkar en själv när någonting väl lyckas. Men förändringar behöver inte vara stora - de kan lika gärna vara små, och ändå få effekt.

Som, säg, när en konspirerar med någon om att ha en date. Det är en liten förändring - många gånger gör en någonting en skulle ha gjort i vilket fall som helst, med den enda skillnaden att det är en viss ny person inblandad. En liten förändring, en liten konspiration - med vad som skulle kunna ha stora effekter efteråt.

Det krävs mindre än en tror för att förändra världen. Vanligtvis räcker det med en mindre ursäkt för att känna sig manad att komma igång. Som en födesedag. Eller en date. Eller - vad som helst, du väljer.

En konspiration behöver inte vara stor. Förändring behöver inte heller vara det. Allt en gör behöver inte vara ett stort projekt med massvis av förberedelser - ibland räcker det faktiskt med att bara konspirera fram en handling och sedan haka på det som sker för att förändring ska uppstå.

Världen är väldigt stor även på liten skala, och det finns ingen större hejd på de saker en kan göra när en inser att det bara räcker med ett fåtal vänner för att kunna spela huvudrollen i sin alldeles egna, samhällsomstörtande konspiration.

Livet är en berättelse där du och dina vänner är huvudpersoner. Och det ni gör medan ni konspirerar är ju, trots allt, livet.

Vanans makt

Människor är vanedjur. Det spelar ingen större roll vad det råkar handla om - det kan förvandlas till en vana, och det innan någon vet ordet av. Det kan handla om allt från enkla saker som vad en äter till frukost, till komplicerade saker som att en gång i månaden skriva en källförtecknad uppsats om tillståndet i den rådande bloggdiskursen. Vanor är enkla till formen men varierade i innehållet, med andra ord.

Den gamle Aristoteles - en ständig källa till inspiration - brukade säga att människor är summan av sina vanor. Goda som dåliga. Vilket är detsamma som att säga att en människa är det hen gör, och en uppmaning om att tänka efter på exakt vad det är en går omkring och gör hela dagarna.

Det främsta kännetecknet med vanor är att de är enkla att utföra. En har gjort dem förr, vet vad en ska göra och behöver bara göra som förra gången. Det spelar ingen roll vad det handlar om - när det väl lyckats bli en vana så förvandlas det automagiskt från stort och svårt till enkelt och görbart.

Eller, med andra ord: första gången är alltid en modig uppförsbacke, men femtonde gången är inte lika överväldigande. Vad det än handlar om.

Now, för att komma till femtonde gången så måste en ta sig förbi första gången. Det ingår. Tricket är att erkänna för sig själv att första gången är första gången, och att den blir som den blir; och att, när den väl är gjord, en lärt sig väldigt mycket av denna för att andra gången ska bli desto lättare.

Kring femte gången börjar vanan att sätta in. Kring femtonde börjar folk se dig som någon som vet hur en gör, eftersom du bevisligen redan gjort det ett tag.

Det gäller bara att ta sig förbi den där svåra första gången. Och, än mer, komma över tröskeln som säger att "nämen, jag kan väl aldrig bli en sån som".

Det kan göras. Och när en väl är igång så blir de en vana - en gång i taget.

Vad väntar vi på?

Nya tider, goda tider?

Nya tider?

Ingen kan förneka att vi lever i nya tider. Kalla kriget tog slut, terrorkriget började, internet steg in likt ett åskmoln i människors vardag, finanskrisen omintetgjorde ett otal andra människors vardagar. En ny slags arbetslöshet angriper dagens samhällen, med den sortens permanens som tycks vara lika ohanterbar som digerdöden. Nationalismen griper tag i unga sinnen som söker stabilitet i en tid av oro och förvirring; feminismen griper tag i unga sinnen som söker förändring i en tid av oroväckande tröghet och långsamhet; apatin griper tag i de sinnen som inte riktigt orkar med det hela.

Upplopp i Tunisien, Egypten, Iran, Algeriet, där folket kräver förändring. En Obama som vinner val på slagordet "change". En vardag som de senaste tio åren såg större förändring än de tidigare föregående hundra åren.

Samtidigt. En melodifestival som visar alla tecken på att vilja fortsätta vara sig själv. En hel uppsjö av trögheter inom tusentals sammanhang som absolut vägrar inse att de nya tider vi lever i finns. Det går fortfarande inte att få tag i en vettig rörmokare inom rimlig tid. Och väldigt många nya byggnader ser ut som att de stått där i tio år och redan börjat tröttna på grannskapet - dagen efter att de slutat byggas.

Nya tider.

Goda tider?

Världen gick inte under. En enda gång. Ingen av de miljontals kärnvapenkatastrofövningar som miljontals skolbarn genomgått visade sig vara nödvändiga. Inte heller behöver vi oroa oss för spontana besök från män i uniform som råkade ha tråkigt just idag. Inte heller verkar det som att den eviga skaparglädje som poeterna hyllat sedan tids gryning har gått och dött.

Varje dag publiceras tusentals blogginlägg, foton, artiklar, serier, videoklipp, ljudinspelningar och texter som skrivs av folk som inte drivs av någonting annat än en kärlek till skapandet.

Varje dag har tusen och åter tusen framtidsskådare som förutspår världens undergång - i sin helhet eller delhet - oåterkalleligt och ofrånkomligt fel.

Varje dag kan tusen vanliga människor samtala med tusen andra vanliga människor över hela världen, och varje gång någon säger någonting kan tusen goda idéer flöda som en kreativ impuls från detta enda yttrande. Varje dag pågår tusentals små konspirationer som vi inte kommer att höra talas om förrän de slår oss med häpnad - konspirationer om att göra världen bättre, i chattrum, på diskussionsforum, via sms, överallt.

Varje gång någon säger att någonting inte kan göras har någon annan redan kommit tre fjärdedelar på vägen med att göra det.

Nya tider. Goda tider.