Lysande poesi

När de första elledningarna installerades i folks hem så var inte deras huvudsyfte att bringa in elektricitet till sammanhanget. Det kan tyckas märkligt, men det var inte energin som var i blickfånget, utan ljuset. Nyheten i det hela var inte att det just hade börjats byggas en global energimotorväg där elektronerna kan flöda fritt för världen, utan att det helt plötsligt inte var lika viktigt huruvida det var dag eller natt längre. Helt plötsligt fanns ljus om nätterna, och det förändrade långt mer än vi idag riktigt förstår.

De första elledningarna var således inte elledningar, utan snarare ljusledningar; den enda anledningen de drogs kors och tvärs var för att lysa upp sina nya hem. Det var inte helt ovanligt att eluttaget inte var någonting annat än en plats att skruva i glödlampan - bokstavligt talat.

Efter hand började det vagt förnimmas att det fanns mer i de där ledningarna än bara en ljusare vardag. Tanken att det skulle kunna gå att driva även andra sorters apparater började sakta men långsamt slå rot, och över tid byggdes maskiner som kunde interagera med lamputtagen på samma vis som vi idag känner ett eluttag.

Det är värt att nämna att det bland de allra första maskinerna fanns tvättmaskiner som var direkt livsfarliga. Olyckor inträffade.

Gamla tider; andra tider.

Det är svårt att tänka sig tillbaka till den tiden och verkligen förstå vad ljusets - och elektricitetens - intåg i vardagen betydde för folk. Och, än mer, hur människor inte kunde se el som någonting banalt. Det är en övning i kontraintuitiv poesi att läsa skildringar av elektricitetens underverk från dess nybehags dagar.

När internet var nytt talades det om att vi börjat byggas en global informationsmotorväg där elektronerna kan flöda fritt för världen. Att säga att internet var hypat är lite som att säga att det finns vatten i havet - det är förvisso sant, men "vatten" enbart beskriver inte de omständigheter som gör det möjligt för ett "hav" att finnas. Det är underbart att gå tillbaka till (främst nittiotalets) extrema hyperoptimism rörande de möjligheter internet medförde och kommer att medföra. Inte för att se ifall de hade rätt eller fel i sina förutsägelser, utan för att kunna känna stämningen kring det hela.

Och, inte minst, eftersom de redan nu börjat förvandlas till övningar i kontraintuitiv poesi. Särskilt för de yngre bland oss.

All hype och framtidsoptimism till trots, så är vi fortfarande kvar vid stadiet där vi sakta men långsamt börjar inse att vi kan plugga in någonting annat än glödlampor i ljusledningarna. På något kollektivt undermedvetet plan börjar en diffus förnimmelse av en möjlighet antyda sin existens, men som historien visar så är det bara marknadsförare som med någon som helst säkerhet säger att det kommer att gå på ett visst sätt. Vanligtvis med en mycket övertydlig produktplacering.

Den mer försiktiga approachen är att säga att vi faktiskt inte vet vad som komma skall, men att det visar alla tecken på att bli precis lika stort som med ljusledningarna. Förvisso kommer den här omgångens livsfarliga diskmaskiner att uppstå i någon form - varje ny teknologi som används bringar med sig sina egna uppsättningar av potentiella olyckor - men det ligger i sakens natur att det som komma skall kommer att vara självklart när det väl är här, och att det vi säger nu kommer att bli en väldigt intressant övning i kontraintuitiv poesi.

Och, än mer, så kommer vi förmodligen att vara där när det händer.

Nya tider, goda tider.