-->

måndag 28 februari 2011

Normalitetens onormalitet

Har ni tänkt på att det egentligen finns väldigt många jobb? Väldigt många sorters jobb, that is. Om en skulle försöka sig på att lista alla jobb som finns så skulle det bli en väldigt lång lista. Först skulle sådana självklara jobb som brandman, radiopratare, bibliotekarie och bilmekaniker uppenbara sig, men när en väl lyckats ta sig förbi de uppenbara sakerna så blir saker helt plötsligt väldigt diversifierade.

Försäljningsassistent, spökskrivare, php-modifierare, konstrestaurerare, undulatexpert, massageterapeututbildare, delikatessbagerispecialist, oboestämmare - det finns inte direkt någon brist på yrkesbeskrivningar att leva upp till.

Om det någonsin blev av att någon skrev en sån här lista så skulle den innehålla väldigt många ögonblick där vi läsare tänker att - whoa, finns sådana på riktigt?

Sociologerna skulle förmodligen säga att detta beror på en ökad arbetsdelning till följd av modernitetens behov av specialiserad arbetskraft, och att den individualisering som följer har tonvis med sociala och samhälleliga effekter som vi till vardags inte tänker särskilt mycket på.

En av dessa är hela grejen med normalitet. Vi har, å ena sidan, en episkt lång lista som bara nämner de många tusen saker en kan göra i arbetslivet. Och, å andra sidan, en förväntan om att det bara finns ett sätt att vara normal på.

Now, det krävs ingen magisterexamen i någonting för att inse att väldigt många av de listade jobben kommer att avvika från normaliteten en smula. De flesta, faktiskt, på något vis. Vilket då innebär att det antingen finns väldigt många dokumenterade avvikelser, eller att hela grejen bara är en bluff som inte tar hänsyn till verkligheten så som den faktiskt är.

Ty det är oerhört svårt att gå med på att balettinstruktörerna, demokratiutredarna och bollhavsdekoratörerna alla skulle vara identiska med varandra, när en tagit sig förbi yrkesrollen.

Normalitetsbegreppet känns oerhört missanpassat till dagens samhälle. Vi vet att den där listan med möjliga sätt att vara finns, och vi vet att samhället - på alla plan - har behov av väldigt många olika sorters människor. Hela grejen med att vara normal eller onormal faller på sin egen orimlighet - när samhällets normaltillstånd är en oändlig diversifiering så är det smått onormalt att vara normal.

Det känns betryggande. Det går inte att vara onormal, eftersom det alltid finns någonstans där en är helt normal. Och således går det inte att göra fel.

Med andra ord - vill du göra någonting, go for it. Normaliteten tar hand om sig själv.

0 glada tillrop:

Skicka en kommentar